Jag vill ställa frågan: Varför är det så svårt för Alliansens anhängare att inse att även den som haft jobb tidigare och haft jobb under hela deras mandatperiod och t o m har det efter valet inte kan vara garanterade det flytet resten av livet. Kan den som har jobb aldrig bli sjuk? Kan inte den som har jobb bli uppsagd eller hamna i en situation som ger anledning till egen uppsägning? Kan en arbetare aldrig råka ut för en arbetsskada eller olycka på fritiden? Har aldrig en arbetare en nära anhörig som är helt eller delvis arbetslös? Kan den som har deltidsjobb aldrig önska sig fler timmar? Kan den som har jobb på mindre än halvtid aldrig känna behov av tryggheten i a-kassan? Kanske särskilt ska man fråga: Hur tjänar den arbetare som har jobb idag, men är gift med en som har blivit uppsagd och förlorar på regeländringarna tjäna på Alliansens politik. Allt snack förutsätter ju att alla som vill (inte bara den som vill och kan, utan även sjuka och handikappade) jobba verkligen är välkomna till jobbet och får avtalsenlig lön för det. Så är det inte! Det måste alltså finnas rätt många arbetare periodvis inte jobbar och förlorar hela vinsten rätt så snabbt eller tvingas ta hela vinsten och mer därtill för att fylla på hålet som uppstår då en i familjen inte har jobb med mycket mera. När kommer någon trogen högerpolitiksälskare äntligen att officiellt medge (eller inse) detta faktum?

Självklart förstår man, även om man är alliansröstare, att man kan bli arbetslös. Det kan dock vara så att man ändå anser att man då får klara sig på mindre pengar tills man hittat ett nytt arbete. Man accepterar skillnaden, ja man tycker t.o.m att det är rätt.

Man anser säkert att man inte kan räkna med full lön, och accepterar säkert A-kassa. Det kan kanske innebära 5000kr/mån mindre att leva av. Det dubbla om båda i en familj drabbas. Förklara varför de skall straffas ytterligare för något de inte rått för. Varför skall de betala 1300–1400Kr/mån mer i skatt? Räcker det inte med inkomstminskningen?

De flesta här verkar ju övertygade om att alla arbetslösa är det utan egen förskyllan. Nu vet jag att så inte är fallet så man kanske borde ha olika ersättningsnivåer så blir alla glada. 80–90% om du aktivt söker jobb dagligen, kan tänka dig att flytta eller pendla till jobbet, kanske utbildar dig till något annat o.s.v. De som sagt upp sig själva, misskött sig på arbetet, sökt 1 jobb på 2 månader för att "det finns ju inga" eller "det passar inte mig" eller varför inte "pendla? jag?" kan ligga på dagens nivå. Vad tror ni? Eftersom ni inte tror att någon tillhör kategori 2 medan jag tror att ungefär hälften gör det så bör vi väl alla bli glada och lyckliga.

Ja, faktiskt, Eriksson. Varför inte? Det finns ju lite kriterier det är meningen att man ska uppfylla, så varför inte ge människor en möjlighet att ärligt begränsa sig mot att också ersättningen påverkas, så om å ena sidan kan avstå en del av ersättningen så kunde man i gengäld få bestämma lite mer övervillkoren utan att för den skulle hamna i en allt eller inget situation. Dock tror jag inte de som bestämmer vill ha det så.... skulle ju ge i alla fall en liten gnutta frihet till vanligt folk.

Visst Agurka. Den valfriheten får du med privata försäkringar. Du väljer bilförsäkring efter dina preferenser: Stor eller liten självrisk, med eller utan vagnskada, o.s.v. Så kan du göra med arbetslöshetsförsäkringen på en fri marknad. Det finns ingen egentlig anledning till att politikerna skall lägga sig i detaljerna. Det räcker om dom, precis som för bilförsäkringen, kräver att du har ett minimiskydd, som du väljer vem som skall leverera. Du kan välja hur lång tid den skall att gälla för, och du ser hur mycket olika långa tider kostar. När det gäller A-kassa och F-kassa resonerar alltför många som om pengarna kommer från himlen, och där tar de aldrig slut. Men det är människor som skall betala, och det mesta får du själv stå för.