Nyckeln till en schysst pension
Att som skilsmässobarn med finsk bakgrund flytta in i en fyra i det lite finare kvarteret i Tumba fick grannarna att titta snett. ”Det var inte barnen som höll på mest, utan tanterna i huset. Värst var en kvinna som själv hoppats på att få vår lägenhet.” Att som skilsmässobarn med finsk bakgrund flytta in i en fyra i det lite finare kvarteret i Tumba fick grannarna att titta snett. ”Det var inte barnen som höll på mest, utan tanterna i huset. Värst var en kvinna som själv hoppats på att få vår lägenhet.”

Finlands sak är min

Ett språk som förlorats någonstans i kroppen. Tanja Lorentzon bar på en bortglömd historia. Nu är det dags att berätta.

     

– Det var här jag blev Finnjäveln!

Det skiljer inte många steg mellan höghusen och låghusen i utkanten av Tumba. Men för Tanja var det en flytt bort från sitt finska språk, sitt namn, Koukonen.

I dag heter hon Lorentzon och är skådespelare. Hon är inte finne, men inte hellersvensk.

Under hela sitt liv har hon levt med ett land inom sig hon inte kunnat formulera. Hon drömde länge om att de en dag skulle komma tillbaka. Orden som hörde till det land som påverkade hennes liv så mycket.

Det hände aldrig. Efter sin tredje föräldraledighet tog Tanja till slut tag i det hon tänkt göra så länge i stället. Skriva ner som det var.

Resultatet är monologen Mormors svarta ögon, som spelats på Dramaten under året och just nu också på turné runt om i landet.

Med pjäsen vill hon ge sin mormor, sin mamma, sin pappa, sig själv och alla andra som delar den här erfarenheten en upprättelse. En berättelse.

Om breven som morfar skrev till mormor, innan han dödades i finska vinterkriget 1939:

Jag frågade på torget i Lahti efter de där
blusarna/ men hittade ingen blus i ylletyg som jag gillade.
Ska tyget vara av ull?
Behöver du något annat?
(ur pjäsen)

Om fattigdomen i Finland efter kriget. Om föräldrarnas flytt till Sverige och pappas jobb inom den tunga svenska industrin. Sitt eget liv som svenskt barn med två finsktalande föräldrar. Om att under tonåren upptäcka att hon inte längre kunde förstå vad hennes pappa sa.

Tillbaka vid lägenheten där hon växte upp. Fyra gula trevåningshus delvis sammanbyggda till en rektangel med en gräsplan i mitten. I dag arrangerat med grillplatser, gungor, bänkar, buskar och rabatter. Då en stor lerig gräsplan, perfekt att spela fotboll på.

Granntanterna undrade. Vad var det här för familj? Var inte barnen väl tunnklädda, för högljudda, och varför hade den där kvinnan inte ens lyckats behålla sin man?

– Min pappa ville aldrig släppa taget om det finska. Han jobbade på gjuteriet för AB Separator. Det tyngsta, skitigaste stället. Alla svenskarna vände i dörren. Ljudet, slitet där, var för mycket.

Familjen hade stegvis gjort sin bostadskarriär, från baracker vid Tullingesjön till en trea i ett nybyggt höghus i utkanten av Tumba centrum. Här fanns varmvatten och badkar. Grannarna bestod till stor del av andra arbetskraftsinvandrare, finnar, turkar, människor från forna Jugoslavien.

Men höghuset tappade långsamt sin gloria. Hemma hos Koukonen var drömmen om Finland stark och skapade slitningar. Pappa levde för att återvända. Han brydde sig inte om att lära sig svenska. alla han jobbade med var finnar. Han sökte sig till finsk gemenskap, finska sammanhang. Tanjas mamma hade tröttnat. ”Det är väl lika bra att acceptera att vi bor  här. Då kan vi flytta till något större. Och vi kan åka till Finland och hälsa på. I stället för att bara spara pengar och drömma.”

När Tanja är fyra lämnar pappa familjen.

Mamma fick tag i en större lägenhet. En attraktiv fyra i det gula låghuset bara några hundra meter bort, i ett kvarter med nästan uteslutande svenska familjer.

De blev familjen KUKONEN för de andra barnen på gården. Det behövdes ett namn man inte blev retad för. Familjen Koukonen bytte namn till Svedjeström.

– Mamma skämdes inte egentligen för att vara finne. Men hon var rasande på pappa för att han lämnat oss. Han hade hållit fast vid det finska. Mamma ville gå en helt annan väg – rakt in i svenska samhället. Hon trodde det var bäst för oss om vi blev svenskar rakt av.

Tanja blev finnjäveln som inte ens kunde finska. Eftersom grannar och klasskompisar ändå såg henne som annorlunda valde hon att inte försöka smälta in. I stället lyfte hon fram sin bakgrund. Lade till, byggde ut, hittade på. Det skapade en stolthet.

– Jag kände så tydligt att vi var annorlunda inuti. Så jag tröstade mig med att det bara var här vi var konstiga. I Finland skulle vi inte sticka ut lika mycket. Min mammas röst när hon hejade högt på mig vid fotbollsplanen. Där skulle den inte skära rakt genom spelet.

Samtidigt gjorde förlusten av finskan det omöjligt att prata med släkt och familj när hon hälsade på i Finland.

– Där blev jag i stället den tysta flickan. Den som aldrig sa någonting.

Tanken att skriva ner familjens berättelse har följt Tanja under lång tid. Fröet fanns redan i de mustiga skrönor hon drog som barn. Och det var också skrönorna hon först tänkte skriva om. Men allt eftersom valde hon bort dem. Verkligheten var så mycket starkare. Så mycket mer angelägen:

Ett finskt krig för länge sedan får ett mänskligt ansikte. Mirjam i Finland som väntar på att hennes man ska komma hem från fronten. Ensam tar hon hand om de två barnen, det är svårt att få mat så de klarar sig.

Om Terttu och Kauno Koukonen som flyttar till Tumba och försöker få drömmarna att gå åt samma håll. Men bara den ena orkar släppa taget om landet de lämnat.

Om Tanja Koukonen från Tumba som åker till sin mormor i Finland, och inte kan göra sig förstådd.

Till slut vägrade jag att åka till sjukhuset.
Jag kunde inte prata svenska längre.
För varje svenskt ord blev en påminnelse
om det finska ord
som borde ha sagts i stället.
(ur pjäsen)

– Det är så snubblande nära att vår historia glöms bort. Som om  den inte ens är värd att referera till. Därför blev det så viktigt för mig att skriva den här pjäsen. Det har hänt, det måste berättas.

JANNA AYRES
Publicerad: 2011-10-28
© Dagens Arbete. Citera gärna, men ange källan


Kommentarer

Det finns 0 kommentarer på sidan.


Kommentera

Kommentera gärna! Vi ser helst att du skriver under med ditt namn men det går bra att använda signatur om du uppger namn och mejladress enbart för redaktionen. Fatta dig kort - max 500 tecken. Redaktionen förhandsgranskar alla kommentarer, vilket gör att det ibland kan dröja innan de publiceras. Håll dig till sakfrågan och kommentera i vänlig, civiliserad ton.




DA-ledare

Helle Klein
Strunta i ladan, Magdalena Andersson

Den rödgröna regeringens budget har en utmärkt inriktning men är alltför försiktig. Det är dags att överge det trubbiga överskottsmålet.

Avtalsordlistan

Vaddå löneglidning?
Här är guiden för dig som är vilse i avtalsspråket. Dagens Arbete hjälper dig att förstå de vanligaste orden som har med din lön att göra.

DA granskar

Det nya arbetslivet:

Frihet, tystnad och otrygghet

Inhyrningen fortsätter uppåt. I år har inhyrningen 
till industrin ökat med 33 procent jämfört med i fjol. 
Här är berättelsen om en arbetsmarknad som har blivit 
mer flexibel – och för många mer otrygg. Allt började 
med ett politiskt beslut 1993.


Så lyckades John lämna sekten

Plymouthbröderna är en sluten religiös sekt. Medlemmar driver en kritiserad friskola och kontrollerar ett industriimperium som är fientligt mot facket. Dagens Arbete har träffat John, en av få som lyckats slita sig loss från sekten. Domen blev total utfrysning. Vinsten blev ett nytt liv utan hjärntvätt.

Mer DA granskar »

Annons
Annons Annons Annons Annons Annons
Dagens Arbete Dagens Arbete105 52 Stockholm

Besök: Olof Palmes gata 13 A
Mejla oss

Tel: 08-786 03 00
Redaktionen

DA på Twitter Twitter@DagensArbete