Nyckeln till en schysst pension
Sandra Lind och Alexander Edenäs kämpar för att få pengarna att räcka. ”Jag har blivit en riktig reklambladsalkoholist. Man letar hela tiden efter de bästa erbjudandena”, säger Sandra Lind. Sandra Lind och Alexander Edenäs kämpar för att få pengarna att räcka. ”Jag har blivit en riktig reklambladsalkoholist. Man letar hela tiden efter de bästa erbjudandena”, säger Sandra Lind. Foto: Ylva Sundgren

Lång dags färd mot jobb

Sandra Lind har sökt över 500 jobb och fått nej på alla. Det tog två år innan hon fick en praktikplats. Arbetsförmedlingens bästa metoder för att få unga i jobb används knappt.

     

Klockan är strax efter fyra en gråmulen onsdagseftermiddag när 21-åriga Sandra Lind sätter sig vid köksbordet och startar sin bärbara dator. Två snabba klick senare är hon inne på Arbetsförmedlingens hemsida. I hennes hemstad Katrineholm, där 3 900 är arbetslösa, ligger 59 lediga jobb ute. Hon skummar igenom annonserna och sorterar bort jobben som hon saknar utbildning för: Bibliotekarie, mjuklödare och träslöjdslärare. Sen försvinner jobben som kräver erfarenhet.

När hon är färdig finns det en annons kvar.

En rullstolsburen tjej behöver en personlig assistent. Trots att Sandra saknar körkort som jobbet kräver bestämmer hon sig för att söka det. Hon läser annonsen noggrannare nu, skriver ner nyckelorden: Positiv, driven och skötsam. Dessutom ska hon tycka om att shoppa.

Sandra skriver ihop ansökningsbrevet på en dryg halvtimme. Rad efter rad av nyckelord prickas av. Hon kollar texten en extra gång för att se till att inga stavfel slant igenom rättstavningsprogrammet i datorn och sen mejlar hon in brevet tillsammans med sin meritförteckning. En mun kaffe senare fortsätter hon.

Nu är det bemanningsföretagens och de privata jobbförmedlarnas tur. Metrojobb, Proffice, Uniflex, Lokus, Workey. Samma visa här: Skumma och gallra. Men det finns inga fler jobb utan krav på erfarenhet och utbildning att söka.

Sandra Lind vet hur det känns när ingen vill ha en. Hon har sökt över 500 jobb. Inte bara i hemstaden Katrineholm, utan också i Stockholm, Göteborg, Norrköping och Eskilstuna. Personalchefer och rekryterare i de flesta större svenska städer har läst hennes ansökningsbrev. Tusentals kronor har gått åt till frimärken, jobbsökarresor och kuvert.

Det har resulterat i två intervjuer på Ericsson och SKF. Jobbet som kvalitetskontrollant på Ericsson var i praktiken hennes när Japan drabbades av en jordbävning och efterföljande reaktorhaveri i Fukushima. Då slutade Ericsson köpa delar från Japan och jobbet försvann. Det var för mer än ett halvår sedan.

– När jag först blev arbetslös trodde jag att det skulle gå fort att få ett jobb. Efter ett tag började jag känna mig värdelös och oduglig, men sen så måste man vända på det och tänka att det är samhället det är fel på. Man måste tuffa till sig annars går man under.

Hon har varit utan arbete sedan mars 2010. Då hoppade hon av elprogrammet, trots att styrteknik var det roligaste hon visste.

Lusten hade börjat tryta och betygen störtdök. Efter ett snack med mamma Eva bestämde sig Sandra för att ta en paus och fortsätta med skolan när hon hade hittat motivationen igen.

I dag, nästan två år senare, kämpar Sandra fortfarande med att få in en fot i arbetslivet. Det är som om hennes enda chans försvann där i tvåan på gymnasiet när hon hoppade av.

Hennes historia är inte på något sätt unik. Drygt 17 000 ungdomar är långtidsarbetslösa.

Det sker i en tid när företagen formligen skriker efter svetsare, maskinoperatörer och mekaniker. Men ungdomarna har svårt att få de jobben. Kraven på erfarenhet och utbildning är ofta för höga.

Sandra får 2 990 kronor i månaden från Försäkringskassan som ersättning för att hon deltar i jobbgarantin för unga, berättar hon i backen upp mot sin lägenhet. 2 990 kronor som ska täcka allt utom hyran och elen, det betalar socialen. Runt den femtonde varje månad brukar pengarna vara slut.

Just nu är det extra kämpigt. Hennes mobil håller på att gå sönder och hon måste köpa en ny. Står hon utan telefon är det helt kört om en arbetsgivare skulle ringa.

Hon bor tillsammans med sin kille Alexander som också letar jobb, och katterna Edgar och Alligator. Men det som skulle kunna vara ett idylliskt första boende naggas i kanten av stress och oro inför framtiden.

– Vi blir osams för vi går varandra på hälarna hela tiden. Vi är ju alltid med varandra, säger Alexander.

Sandra nickar och fortsätter:

– Man blir arg för att den andre inte har diskat, även om det bara är en tallrik i diskhon. Men det är bara för att man är så frustrerad över att man inte har jobb och inkomst.

Det är mer än sambolivet som tar stryk. Sandra har gått upp femton kilo de senaste två åren.  Ena knäet gör så ont att hon inte kan träna, men socialen vill inte bekosta ett läkarbesök och själv har hon inte råd. Det syns när hon står upp, hon aktar sig för att stödja på högerbenet.

– Det kostar 150 kronor på vårdcentralen och sen kostar det lika mycket till hos ortopeden. Jag har inte de pengarna.

Likadant är det om hon skulle råka ut för en olycka.

– Om jag skär mig eller bryter benet måste jag ringa till socialen och fråga om de betalar min sjukhusvård innan jag åker till akuten. Man har inte råd att bli sjuk när man är så här fattig.

Hur hamnar en människa i den här misären? Hon är lat, tänker du kanske. Eller för kräsen i val av jobb.

Dagen då Sandra skrev in sig på Arbetsförmedlingen kommer hon aldrig att glömma. Det var då hon förstod att det är andra regler än för vuxna som gäller för arbetslösa ungdomar.

Det var någon vecka efter att hon hoppat av skolan. En alldeles för varm och vårig dag för att vara i mars. Hon var på bra humör, tänkte att det där med jobbsökande skulle vara snabbt avklarat. Hon som både är stark och smart skulle fixa ett jobb på nolltid.

Den här gången var hon på plats klockan tio när Arbetsförmedlingen öppnade, dagen innan hade hon väntat förgäves i flera timmar. Handläggaren tog emot henne med ett kort handslag och visade in henne på sitt rum.

Efter några korta standardfrågor om tidigare erfarenhet och utbildning stod Sandra på gatan igen. Hennes möte var över på tio minuter. Hon hade varken fått information om hur jobbläget såg ut på orten eller vad hon borde göra härnäst. Hennes individuella handlingsplan kom på posten en vecka senare. Där stod det bara att hon skulle söka jobb och att hon efter tre månader hamnar i jobbgarantin för unga.

– Jag kände mig väldigt arg efteråt. Handläggaren fnös åt mig när jag sa att jag inte hade något körkort. Så får man inte göra, sparka på någon som redan ligger ned.

De första nittio dagarna var ett helvete. Inga pengar och inget stöd från Arbetsförmedlingen. Sandras dröm om ett jobb smulades sönder. När hon väl kallades till informationsträff för jobbgarantin för unga var hon på botten. Tillsammans med nio andra ungdomar satt hon och lyssnade i flera timmar. Långsamt tändes hoppet igen. Nu skulle hon få både praktik och utbildning.

Så fel hon hade.

Jonny Grundelius var handläggaren som höll i informationsmötet. Han har jobbat som arbetsförmedlare i elva år. De senaste två åren har han bara haft hand om ungdomar. Just nu är han ansvarig för drygt 200. En vanlig arbetsvecka träffar han ett tiotal av dem. Inne på sitt kontor visar han sin nötta plastkalender. Dagarna är fullproppade med möten, informationsträffar och besök. Tiden räcker inte till för alla.

– De ungdomar som behöver lite extra stöd hade klarat sig bättre om jag hade kunnat träffa dem oftare, kanske en gång i veckan under ett par månader. Men den möjligheten finns inte.

Han vill hinna lära känna ungdomarna bättre för att kunna matcha dem mot arbetsgivare. Den personliga kontakten är viktig för att lyckas få ett arbete.

– Det har blivit tuffare på arbetsmarknaden. Kraven har höjts utan att jobben blivit så mycket svårare. I dag räcker det knappt med gymnasiebetyg för att få ett jobb på lager.

Alla som deltar i jobbgarantin för unga ska erbjudas någon form av aktivitet. Antingen utbildning, coachning eller praktik. Just praktiken är det som snabbast brukar leda till jobb, säger Jonny. Men praktik och utbildning är svårt att få. Under 2010 stod praktik för mindre än åtta procent av aktiviteterna i jobbgarantin för unga. Utbildning, som också ofta leder till jobb, var knappt fyra procent.

– Många som frågar efter praktik får ett nej. Jag tror att det beror på att företagen är så slimmade i dag. De har inte tid med en praktikant, säger Jonny Grundelius.

Nästan lika illa är det i kommunen. Praktikplatserna som vårdbiträde och barnskötare är knutna till gymnasiet. Arbetslösa ungdomar med fel utbildning har svårt att få in en fot.

Så vad gör alla långtidsarbetslösa unga i stället för att vara på praktik eller gå yrkesutbildningar?

De lär sig skriva ansökningsbrev och hur man söker jobb. I mer än tio månader. Det tar i snitt 315 dagar att få ett jobb efter inskrivningen på Arbetsförmedlingen.

Jonny Grundelius tycker att det är alldeles för länge. Insatserna kommer i gång för sent.

– Många unga mår psykiskt sämre i dag än för tio år sen. Och det är klart, får man femtio nej i rad börjar man fundera på om man någonsin kommer att få ett jobb.

För Sandra har jobbgarantin för unga varit en återvändsgränd. Hon stryker undan den lilafärgade luggen och försöker förklara: Helst av allt vill hon arbeta som automationselektriker i tillverkningsindustrin. Det är det hon pluggade till på gymnasiet. För att kunna söka de jobben måste hon läsa upp ett par kurser i styrteknik.

Men hon hade ingen koll på reglerna. För lite mer än ett år sen började hon på en floristutbildning bara för att ha något att göra. Nu i efterhand förstår hon vilket misstag det var.

– Det passade mig inte alls. Jag är för grabbig för en sån linje. Tjejerna där var så tjejiga och alla lärare var så pimpinetta.

Hon avslutade aldrig utbildningen och nu får hon inga nya lån för att plugga styrteknik. Och studielån måste hon ha, börjar hon plugga stryps all ersättning från Försäkringskassan och socialen.

Hon vill också jobba som CNC-operatör, ett bristyrke inom industrin som Arbetsförmedlingen utbildar till i flera delar av landet. Den utbildningen får hon inte gå.

Man måste vara över 25 år. Ungdomar får bara gå kurser på max ett halvår. Sandra skakar på huvudet åt hur orättvist det är.

– Varför ska jag behöva vänta tills jag är 25? Om jag fick en utbildning nu skulle jag kunna få jobb direkt.

Alla andra jobb som hon har sökt kräver antingen många års erfarenhet eller så är det flera hundra sökande.

Det är en tisdagsförmiddag i slutet av oktober. Sandra är på möte med sin jobbcoach Pia. För en vecka sen fick Sandra i uppgift att tänka ut tio ställen som hon skulle vilja göra praktik på.

Ett handskrivet papper med företagens namn och kontaktuppgifter ligger på bordet. Sandra har rangordnat dem, helst vill hon vara på Ica Nära. Sen följer ett boende för funktionshindrade och Lindex. Men det är hennes jobbcoach som ringer samtalen. Sandra ska lära sig hur man pratar i telefon med en arbetsgivare.

Ica säger nej direkt. Lindex också. Pia försöker hålla modet uppe, under varje samtal säger hon att just den här platsen ligger först på Sandras lista. Det hjälper inte, ingen har plats för Sandra.

Hon känner sig helt tom när hon går från jobbcoachen. Vad ska hon göra nu? Plötsligt ringer mobilen i väskan. Mormor Gun. Hon berättar att hon har tjatat på några bekanta och har lyckats ordna en praktikplats.

Tjejen som älskar kodscheman och automatiseringsprocesser ska göra praktik på en handelsträdgård. Kanske, kanske finns det en chans att de kommer att anställa henne efteråt.

Hon får i alla fall uppleva känslan av att vara på ett jobb. En paus i tristessen. Det betyder mycket för henne.

– Det är jobbigt att alltid vara den som har tid att ses. Ibland vill man träffa kompisar men så kan de inte för att de måste jobba över. Det skulle jag också vilja få säga någon gång.

Hon pratar snabbare nu. Ämnet gör henne förbannad. Det är så mycket som är fel. Arbetsförmedlingens oförmåga att hjälpa henne, osäkerheten för framtiden, känslan av att livet rinner i väg.

Sandra vill bara ha ett jobb att gå till. Få känna att hon är på väg någonstans.

– Hela tiden får man höra att ungdomar inte får jobb för att vi är lata. Men jag och mina kompisar som är arbetslösa vill inget hellre än att arbeta. Vi kan göra hur tunga och skitiga jobb som helst, bara det är ett jobb.

”Jag skulle ta vilket jobb som helst”– tre unga arbetslösa berättar
”Åtgärderna fungerar i huvudsak bra”
Text: Björn Wendelborn Barr Research: JOSEPHINE BERGENMAR LAGER
Publicerad: 2012-01-16
© Dagens Arbete. Citera gärna, men ange källan


Kommentarer

Det finns 1 kommentarer på sidan.


Kommentera

Kommentera gärna! Vi ser helst att du skriver under med ditt namn men det går bra att använda signatur om du uppger namn och mejladress enbart för redaktionen. Fatta dig kort - max 500 tecken. Redaktionen förhandsgranskar alla kommentarer, vilket gör att det ibland kan dröja innan de publiceras. Håll dig till sakfrågan och kommentera i vänlig, civiliserad ton.




Inlagd av: Henrik Eriksson, 2013-05-31 12:04:55

Jag är själv aktivt arbetssökande just nu och har haft det lite kämpigt med att få respons på ett stort antal skickade ansökningar. Jag tänkte passa på att tipsa tillbaka också - jag gick nyligen på en riktigt bra föreläsning om "smartare jobbsökande" på Career Days i Göteborg och lyssnade på en föreläsning med Peter Helin från www.careerbuilder.se som pratade om hur man kan skapa sig ett försprång som jobbsökare och söka smartare i varje del av jobbsökandet. Rekommenderas!

DA-ledare

Helle Klein
Fler jobb ja – men vilken sorts?

Ett allt otryggare arbetsliv påverkar självklart medborgarnas tilltro till samhället i stort. Kampen för jobben måste nu bli en kamp för ett hållbart arbetsliv som utvecklar människor, inte skadar dem.

Avtalsordlistan

Vaddå löneglidning?
Här är guiden för dig som är vilse i avtalsspråket. Dagens Arbete hjälper dig att förstå de vanligaste orden som har med din lön att göra.

DA granskar

Det nya arbetslivet:

Frihet, tystnad och otrygghet

Inhyrningen fortsätter uppåt. I år har inhyrningen 
till industrin ökat med 33 procent jämfört med i fjol. 
Här är berättelsen om en arbetsmarknad som har blivit 
mer flexibel – och för många mer otrygg. Allt började 
med ett politiskt beslut 1993.


Så lyckades John lämna sekten

Plymouthbröderna är en sluten religiös sekt. Medlemmar driver en kritiserad friskola och kontrollerar ett industriimperium som är fientligt mot facket. Dagens Arbete har träffat John, en av få som lyckats slita sig loss från sekten. Domen blev total utfrysning. Vinsten blev ett nytt liv utan hjärntvätt.

Mer DA granskar »

Annons
Annons Annons Annons Annons Annons
Dagens Arbete Dagens Arbete105 52 Stockholm

Besök: Olof Palmes gata 13 A
Mejla oss

Tel: 08-786 03 00
Redaktionen

DA på Twitter Twitter@DagensArbete