Vår. Då ska Louise Andersson ut på vägarna. Hon har lagt många timmar på att fixa till den röda Cadillacen. På den tiden när Louise fortfarande hette Bosse  var mekandet i garaget en flykt från verkligheten i fel kropp. Numera mekar hon för att skapa. Vår. Då ska Louise Andersson ut på vägarna. Hon har lagt många timmar på att fixa till den röda Cadillacen. På den tiden när Louise fortfarande hette Bosse var mekandet i garaget en flykt från verkligheten i fel kropp. Numera mekar hon för att skapa. Foto: MAGNUS BERGSTRÖM

När Bosse blev Louise

Bosse Andersson var länge en av 
grabbarna på bilmeken i Hallsta-
hammar. En morgon kunde han inte 
fortsätta att ljuga för sig själv. Bosse 
bestämde sig. Samtidigt kom rädslan: skulle det lilla samhället acceptera 
honom som kvinna?

     

Harald Gössing hade hunnit jobba i 20 år när Bosse Andersson klev in i verkstan. Bosse var 23 år då, redan gift och blivande far till två små barn. En snäll kille, men en som höll sig i bakgrunden. Långsmal, mustaschprydd och kortklippt. Lågmäld. Fåordig.

Och så var det något som Haralds fruga sa: ”Bosse. Nä, det stämmer inte. Det är nåt som är fel där.” Han förstod inte vad hon menade.

– Och efter en nyårshelg kom så Bosse med en massa öronringar.

Harald, nu 61, sitter inne på lagret med armarna i kors och vaggar på stolen. Han funderar över hur Gunvor kunde veta så säkert. Öronringarna var bara början. Sen: hormontabletter, läppstift, laser mot skäggväxt, hårförlängning, plockade ögonbryn, rakade ben och en mycket komplicerad plastikoperation.

Nu finns inte Bosse mer. I stället jobbar Harald med Louise. Hon som i denna stund står med blåstället på ute i verkstan i Hallstahammar. Självsäkert småpratar med kunden och byter bromsolja på en blågrå Volvo V70 T.

Man kan säga att Bosses tid tog slut. Att det var oundvikligt. Ibland kallar Louise honom för ”brorsan”. För att skilja på före och efter. ”Brorsan var ingen muntergök direkt.” ”Brorsan var en riktig tråkmåns.” Hon saknar honom inte. Har aldrig velat ha honom tillbaka. Han var en notorisk lögnhals, lurade sig själv i tjugo år.

Bosses barndom var väl okej. Idolen över alla andra: Pippi Långstrump. Stark och rödhårig. Han förstod inte sin avundsjuka på flickorna. Drömde inte om att vara flicka. Jo, kanske långt inne i hjärtat, men det var ungefär som att vilja bli ett rådjur. Lika mystiskt.

Lika omöjligt.

I tonåren förstod han att det var något konstigt med honom. Han väntade på att känslan skulle gå över, men insåg att kroppen drog iväg i fel riktning. Den motarbetade honom, fick honom att gå ner sig i en osäkerhet som bara bilarna kunde lindra. Meka. Hitta delar. Köpa vrak att fixa till. Han lade all ledig tid i garaget. Gömde och befriades från sig själv, några timmar åt gången. Hängde annars med grabbarna. Drack bärs och raggade brudar. Nitton år gammal träffade han en kvinna, blev förälskad och gifte sig. Med henne ville han glömma sin hemlöshet och leva lycklig livet ut.

Så vad hände? Minnet är lite grumligt. Endera dagen började Bosse gå i sin frus garderob. Och det märkte frun. Men stod pall. Blev inte arg. I stället drog frun iväg Bosse till Stockholm för att träffa likasinnade. Hon såg att han mådde bra av det.

Han kunde läsa i tidningarna att nuförtiden gick det att bli ett rådjur, nästan. Människor kunde få hjälp, äta hormoner och operera den kropp som inte alltid stämde med hjärnan. Han visste att sådana behandlingar var till för hans sort men tänkte att det var för sent. Så pågick livet i några år. Hon som fick namnet Louise hade en utekväll i Stockholm då och då, Bosse tog hand om vardagen i Hallstahammar. Han åkte, klädde om, hon levde upp, reste hem, klädde av sig och sjönk. Lite djupare för varje gång.

Och en morgon kom inte Bosse ur sängen. Han gick sönder av att vakna upp till verkligheten och kunde inte få bitarna att fästa en gång till.

”Det kanske bara är att inse att du måste göra det här fullt ut.”

Så sa hon ungefär, hans fru. Och han insåg, och hon hjälpte honom att slåss mot vårdapparaten i två år. Sedan lämnade hon honom. Han stod ensam kvar med växande bröst och krossat hjärta.

Louise stängde dörren till deras gemensamma hus och liv en vårdag i april. När hon flyttade in i den lilla lägenheten några hundra meter från jobbet var hon rädd. En del av vännerna hade redan dragit sig undan, oförstående.

Hon var livrädd för ensamheten. För att så många inte skulle acceptera henne att hon måste flytta ännu längre, till Stockholm som de flesta transsexuella tvangs göra, för att inte barnen skulle fara illa. Barnen var viktigast. Om de blev lidande måste hon lämna stan.

”Det gör inget, du är min pappa i alla fall”, hade dottern sagt, men vem kunde veta vad andra sa till dem? De kom varannan helg. Flyttade hon skulle de inte ses lika ofta, och hon måste sluta på jobbet där hon trivdes så bra.

Visst hade de väl alla varit lite spända inför den där julfesten. Hon hade berättat att hon skulle klä om, komma dit som sig själv. Alla var beredda, utom en, berättar säljchefen Hasse Karlsson. På den tiden var han verkmästare.

– Hon kom och hon såg nästan för kvinnlig ut, tyckte vi. Röd klänning, urringat, mycket smink, högklackat. Hade hon peruk, jag minns inte. Så var det en kille som inte jobbade i våra lokaler som skulle vara med på festen. Och han blev lite chockad.

– Alla bara nickade, men så fick jag syn på honom, säger Louise. Hans ögon var som tallrikar. ”Visst fanken, han vet ju inget.” Och sen när han hämtat sig lite kom han fram. ”Duee …Vad skulle jag säga, har du hållt på länge med det här?”

Ute på lagret vaggar Harald på sin stol.

– Ja, jag kommer ihåg att cheferna frågade ”hur vi tog det” på golvet. Jag undrade hur de ”tog det”. Om cheferna tänkt efter lite hade de kunnat ta det så här: ”I Hallsta har vi Sveriges bästa bilmekaniker – och hon är kvinna”, nånting sånt. Men vadå, vi hade jobbat länge ihop. Det kanske hade blivit en annan grej om hon varit nyanställd. Men det är faktiskt ingen skillnad, hon är samma skrot och korn.

Ledningen diskuterade om Louise skulle gömmas någonstans för att inte störa kunderna.

”Ska vi gå på utseendet när vi bestämmer vilka som får ha kundkontakt tror jag att vi får problem med flera”, sa hon då.

Harald minns också när allt var klart – hur känslig hon var i början. Han kunde gå i verkstan och ropa ”kom hit killar”, och då satt hon kvar och surade i ett hörn.

– Jag menade inget illa mä’t, alltså, jag menade ju henne med.

Kanske var det inte konstigt att Louise var lättstött som tunt porslin. Hon proppade i sig kvinnohormoner och skickades tillbaka i tiden, in i en andra känslosam pubertet.

År 2002 hade hon enligt reglerna levt som kvinna i ett år, och slutligen fått tillståndet. Vaknat upp efter att legat sövd i sex timmar på ett operationsbord på Karolinska. Undrat om det verkligen var sant och insett att ingreppet var gjort.

Hon kände en brusande lycka, inte bara utsänd av bedövningsmedlen som rann in i kroppen från en droppställning vid sängens huvudända, utan också över att vara färdig, hel.

Hon läkte ihop, levde ut i klänningar, spetsar och högklackat. Allt var bra. Om det inte varit för den tomhet som trängde sig på, den som kan drabba dem som har turen att få uppfylla sin högsta önskan: Vad ska jag drömma om nu?

En Stefan från Tornedalen kanske. Ett gult hus på landet. En Chevrolet –39 coupé i garaget att fixa om till en hot rod innan sommaren kommer.

Någon sa till Louise att hon måste sluta med bilar nu när hon fått sin nya kropp. Meka var inget för kvinnor. Hon tänkte ett tag att det kanske stämde. Försökte fundera ut nya intressen. Sen insåg hon att hon gillade att meka. Men hon ville göra det på ett nytt sätt; inte för att fly undan, mer för att skapa.

Huset har flera garage, hon köpte det tillsammans med Stefan för några år sedan. Han fanns på internet. Undrade allmänt och frustrerat: ”Finns det inga biltokiga kvinnor här i världen?” ”Jo.” Vid tredje telefonsamtalet berättade hon om könsbytet.

”Du har din bakgrund. Jag har min”, sa Stefan efter en stunds fundering. ”Det där bryr jag mig inte om.”

Alla tänker inte som Stefan. Ibland träffar de folk som känner igen Bosse och säger elaka saker till Louise.

– Jag har väl dragit en och annan efter golvet, konstaterar Stefan när vi träffas i en paus från lyftkranen som är hans jobb.

– Fast Louise är rätt bra på att bita ifrån själv, så det är inte ofta det behövs.

– Alltså, Louise är en kvinna jag har träffat.Och hon är som vilket fruntimmer som helst.

I verkstaden i Hallstahammar är Louise klar med att serva den blågrå Volvon. Kunden är nöjd. Hon har åkt hela vägen från Stockholm för hon litar inte på mekarna där.

– Hos Louise blir allt riktigt gjort, säger hon.

Stamkunderna är bra. En del andra (”karlar”) kan komma in när hon är ensam i lokalen och fråga var alla mekaniker håller hus. Sånt hände aldrig Bosse. Överhuvudtaget sorteras hon snabbare in bland de okunniga nuförtiden.

Hon har funnit sig sittande i baren på motorkryssningar, snällt lyssnat när männen skryter över sina bilar och i rätt stund ställt frågan som avslöjar överdrifterna. Vissa blir sura. Andra förtjusta. En blev så till sig över hennes motorkunskap att han hängde efter henne i månader med kärleksbetygelser, trots att hon försökte förklara att hon inte var intresserad. Den killen fick så småningom höra talas om Louises historia. Blev han arg? ”Nej, oxtokig!” En sån måste man retas lite med, förklarar Louise, hon hälsar alltid förtjusande om de ses på en bilträff.

Tio år har passerat sedan Bosses tid oundvikligen måste ta slut. Gamla kunder kan fortfarande säga fel, men nu har hon högre tolerans.

Andra vill inte ha med henne att göra. Hon vet att hon är en omtalad person, inte bara i Hallsta, utan inom hela Biliakoncernen.

Men en del av de vänner som tog avstånd har börjat komma tillbaka. De är välkomna, säger hon. ”Det var inte så lätt för dem heller.” Och att det snackas. Den som har bestämt sig för att sluta ljuga kan inte bry sig om sånt. Louise har blivit som Bosses barndomsidol på de här tio åren: stark. Rödhårig med för den delen.

Inne på lagret berättar Harald att hans eget minne av den osäkre yngling som klev in på verkstan 1984 är rätt urblekt vid det här laget. Det enda som finns kvar är en viss försiktighet.

– Nu brukar jag säga ”gomorron flickor och pojkar!”, när jag kommer. Hälsa på Louise först, alltså. Eller så säger jag bara ”gomorron!”. Och det är enda gången på dagen jag tänker på det.

Anna Tiberg
at@da.se
Publicerad: 2011-05-19
© Dagens Arbete. Citera gärna, men ange källan


Kommentarer

Det finns 2 kommentarer på sidan.


Kommentera

Kommentera gärna! Vi ser helst att du skriver under med ditt namn men det går bra att använda signatur om du uppger namn och mejladress enbart för redaktionen. Fatta dig kort - max 500 tecken. Redaktionen förhandsgranskar alla kommentarer, vilket gör att det ibland kan dröja innan de publiceras. Håll dig till sakfrågan och kommentera i vänlig, civiliserad ton.




Inlagd av: Johan Iwarson, 2012-02-10 08:55:43

Louise är en av de personer jag respekterar mest av alla jag träffat genom livet. Vad mer kan man säga?

Inlagd av: luttrad, 2012-03-01 12:13:35

Heja Louise!
Egentligen säger människors reaktioner mer om dem själva, än den de riktar reaktionerna mot!
Framför allt tycker jag att reportaget visar att vi alla är INDIVIDER! Vi har olika intressen och förutsättningar, men en massa förutfattade meningar och gamla mossiga fördomar sätter många käppar i hjulet..
Framför allt är ju en arbetsplats där man just ARBETAR, men ibland när man läser om folks fördomar, så verkar de tro att "sexet" är huvudsysselsättning.

DA-ledare

Helle Klein
Färre ska göra samma sak fast snabbare

Statsminister Reinfeldts vurmande för höjd pensionsålder rimmar illa med regeringens nedskärningar på arbetsmiljöarbetet. Utvecklingen går nämligen åt helt fel håll.

Avtalsordlistan

Vaddå löneglidning?
Här är guiden för dig som är vilse i avtalsspråket. Dagens Arbete hjälper dig att förstå de vanligaste orden som har med din lön att göra.

DA granskar

Orsaka en dödsolycka

– inte värre än att stjäla mobil

Den som blir dömd för att ha orsakat någons död på jobbet kan räkna med att få ett lindrigt straff. 60 dagsböter och villkorlig dom är genomsnittet – ett straff man också kan få för att exempelvis fildela eller stjäla en mobil.


Experter sågar lagstiftningen

Konkurslagarna fungerar inte, enligt flera experter. ”De innehåller många inslag av omoral”, anser rekonstruktionsexperten Peter Smedman. Dagens Arbete och Svenska Dagbladet har granskat den svenska konkurslagstiftningen.

Mer DA granskar »

Annons
Annons Annons Annons Annons Annons Annons
Dagens Arbete Dagens Arbete105 52 Stockholm

Besök: Olof Palmes gata 13 A
Mejla oss

Tel: 08-786 03 00
Redaktionen

DA på Twitter Twitter@DagensArbete