Nyckeln till en schysst pension
  Jenny Wrangborg trivs med den raka attityden i köket. ”Jag gillar den tillåtande atmosfär som uppstår när olika människor, ofta egensinniga, jobbar tillsammmans.” Jenny Wrangborg trivs med den raka attityden i köket. ”Jag gillar den tillåtande atmosfär som uppstår när olika människor, ofta egensinniga, jobbar tillsammmans.” ANN-SOFI ROSENKVIST

”Vill man förändra något får man inte vara rädd”

Dikter, kallskuret och facklig kamp. Där har ni Dagens Arbetes nya krönikör Jenny Wrangborg.

     

Hon är som vanligt ensam i köket innan lunchen när hon lyfter av 20-literskastrullen med pasta. Det är inget långt lyft, bara ett par steg mellan spisen och diskhon, men golvet är blött och plötsligt halkar hon på en trasig klinkerplatta. Det kokande vattnet skvimpar över och träffar handen. Jenny skriker rakt ut och tänker att någon från muffinsbutiken intill kommer att höra henne och springa in. Men ingen kommer. Hon stoppar in handen i ismaskinen ett tag, men sen ställer hon sig och gör färdigt räkmackorna. Handen får vänta tills efter lunch.

När Jenny senare ville göra en tillbudsanmälan om olyckan skrattade chefen bara åt henne.

– Det var en riktigt dålig arbetsgivare, jag sa upp mig sen.

Men hon upptäckte snart att de andra kaféerna inte var särskilt mycket bättre. På hennes senaste jobb i Norge fick en praktikant löksoppa över sig och brände ena benet svårt. Han fortsatte jobba efter olyckan och först flera dagar senare, när såren blivit infekterade och han hade så ont att han inte kunde få på sig arbetsskorna, gick chefen med på att skicka honom till läkaren.

Jenny började skriva om olyckorna, stressen och den obetalda övertiden. Först som en vanlig blogg, men senare i diktform på bloggen Tio  meter över havet. Genom dikterna om jobbet vill hon beskriva samhället i dag, som hon ser det. Fullt av orättvisor och ojämlikhet.

– I arbetslivet har det alltid varit någon annan som bestämmer, när jag ska gå på toaletten, i vilken ordning jag ska göra mina arbetsuppgifter oavsett om jag har en bättre ordning själv. Så är det i samhället i stort också.

Bloggen blev snabbt populär och numera kan hon försörja sig helt på poesin. Hon har flera föreställningar i veckan där hon läser sina dikter högt, tillsammans med kör och orkester eller ensam.

– Det känns bisarrt när man tänker på det. Om någon hade sagt till mig tidigare att det skulle gå så bra, då hade jag svarat: sluta, sånt skämtar man inte om.

Det är fullt i den lilla teatern Reflexen i Kärrtorp i södra Stockholm. Publiken applåderar och busvisslar efter nästan varje dikt när Jenny läser melodiskt, nästan mässande, ur Kallskänken. Först när hon glömmer bort ett ord märks det att hon inte är så säker som hon verkar.

– Jag tycker fortfarande det är väldigt jobbigt att läsa mina dikter. Jag är så nervös att jag ibland får minnesluckor.

De första dikterna skrev hon när hon var 14 år. Hon frågade sig varför några få bestämde över alla och varför vissa hade råd med saker men inte andra.

Jennys föräldrar är båda högutbildade, men hennes pappa var arbetslös under hela hennes barndom. Det fick henne att tidigt förstå vad det innebär att sakna pengar till sådant som andra tar för givet.

– Vi gjorde en klassresa nedåt. De historierna berättas aldrig i medier, där handlar det bara om dem som lyckats ta sig upp.

När Jenny Wrangborg var liten spelade hon och hennes syster i fotbollslaget KFF hemma i Kristianstad. Under en träning berättar tränarna att laget ska slås ihop med Wä IF, ett fotbollslag för damer. Bra, tänker Jenny. Då slipper de slåss om bättre träningstider och bättre planer, en kamp som killarna alltid vinner.

I omklädningsrummet efter träningen pratar alla om det nya laget, och en av tjejerna kommer på att de borde byta träningsoveraller.

– Varför måste vi skaffa nya, vi har ju nyss köpt de här? säger Jenny.

Men de overaller de har är blå med vita ränder, det andra laget har blå med röda ränder, påpekar de andra tjejerna. ”Det går ju inte, vi måste ju ha samma, det förstår du väl?”

När Jenny cyklar hem tänker hon på hur hon ska kunna fråga sina föräldrar om pengar som hon vet inte finns.

Det blir inga nya träningsoveraller till Jenny och hennes syster. På träningarna märks det inte så mycket, men när laget senare det året tävlar i Gothia Cup får systrarna låna overaller av tränarna till det obligatoriska gruppfotot. I storlek XL.

Efter cupen beställer tränarna hem gruppfotot till alla spelare. Jenny blir skitarg. Hur kan de bara ta för givet att alla kan – och vill – köpa fotot?

Det hela slutar med att Jenny och hennes syster får sina foton utan att betala. Men det är nästan ännu värre, tycker hon.

– Jag vill inte stå i tacksamhetsskuld till någon.

Känslan av orättvisa och viljan att förändra gick senare över i ett politiskt och fackligt engagemang. När hon flyttade till Göteborg och började jobba som kallskänka gick hon med i Hotell- och restaurangfacket.

På sitt andra kaféjobb startade hon och arbetskamraterna en fackklubb för att få ut ersättning för övertiden. De fick kämpa ett tag för att få hålla sitt första klubbmöte, men när det till slut blev av valdes Jenny till platsombud. De hade kommit ett steg närmare målet och Jenny var hoppfull, den här arbetsgivaren var ju mycket bättre än den förra.

Efter lunchen en dag haffar chefen Jenny och ber henne följa med till hans rum. Hon har tankarna på städningen som måste göras och hinner inte fundera över vad han vill, men hon antar att det handlar om den information som alla ska få om nästa säsong. När hon sätter sig framför skrivbordet berättar chefen att hon fått sparken. Hon sprider negativ stämning, säger han.

Jenny blir så chockad att hon först tror att det hela är ett dåligt skämt. När hon förstår att han menar allvar blir hon så arg att hon börjar gråta.

– Du kan inte sparka ett platsombud, säger hon.

Men det är precis vad han kan och kommer att göra, förklarar chefen. Jenny är ju trots allt bara säsongsanställd. Kroppen skakar av ilska när hon går ut från chefens rum, förbi köket och ut på lastkajen. Diskaren kommer ut med en kopp te till henne, säger att det kommer att ordna sig. De står bakom henne.

Med kollegornas stöd tog Jenny frågan vidare till facket. Men den ombudsman som fick ansvar för ärendet trodde inte att hon skulle vinna, och frågan drevs inte vidare. Att arbetskamraterna i samlad trupp tågade in till chefen och begärde att Jenny skulle få stanna hjälpte inte heller.

– Det är det finaste någon har gjort för mig. Och vi fick faktiskt vår övertidsersättning sen, så vi vann, säger hon stolt.

Men efter det blev det plötsligt svårt för Jenny att få jobb som kallskänka i Göteborg. Hon flyttade till Vancouver i Kanada och jobbade där under ett år i stället. Samtidigt fortsatte hon att skriva och ett tag efter att ha kommit tillbaka till Sverige gav hon ut diktsamlingen Kallskänken. Boken fick fina recensioner i både tidningar och tv.

Hon tror att det är det fackliga arbetet, inte skrivandet, som gjort henne impopulär bland arbetsgivarna. Men hon ångrar sig inte och hon tänker inte ge upp.

– I vissa situationer kan man inte backa. Vill man förändra något kan man inte vara så rädd som jag är egentligen.

Trots att hon just nu inte behöver vill hon fortfarande jobba som kallskänka. Det finns mängder av problem i yrket men de där dagarna då allt stämmer, då gästerna är lagom många och hon lyckas göra god och vacker mat, då är det det bästa jobb som finns.

Nu är hon tillbaka i köket, på en restaurang. Och den här gången får hon övertidsersättning.

Här kan du läsa tre av Jenny Wrangborgs dikter

Läs också Jenny Wrangborgs första krönika här.

ANNA DE LIMA FAGERLIND
af@da.se
Publicerad: 2012-01-16
© Dagens Arbete. Citera gärna, men ange källan


Kommentarer

Det finns 0 kommentarer på sidan.


Kommentera

Kommentera gärna! Vi ser helst att du skriver under med ditt namn men det går bra att använda signatur om du uppger namn och mejladress enbart för redaktionen. Fatta dig kort - max 500 tecken. Redaktionen förhandsgranskar alla kommentarer, vilket gör att det ibland kan dröja innan de publiceras. Håll dig till sakfrågan och kommentera i vänlig, civiliserad ton.




DA-ledare

Helle Klein
Strunta i ladan, Magdalena Andersson

Den rödgröna regeringens budget har en utmärkt inriktning men är alltför försiktig. Det är dags att överge det trubbiga överskottsmålet.

Avtalsordlistan

Vaddå löneglidning?
Här är guiden för dig som är vilse i avtalsspråket. Dagens Arbete hjälper dig att förstå de vanligaste orden som har med din lön att göra.

DA granskar

Det nya arbetslivet:

Frihet, tystnad och otrygghet

Inhyrningen fortsätter uppåt. I år har inhyrningen 
till industrin ökat med 33 procent jämfört med i fjol. 
Här är berättelsen om en arbetsmarknad som har blivit 
mer flexibel – och för många mer otrygg. Allt började 
med ett politiskt beslut 1993.


Så lyckades John lämna sekten

Plymouthbröderna är en sluten religiös sekt. Medlemmar driver en kritiserad friskola och kontrollerar ett industriimperium som är fientligt mot facket. Dagens Arbete har träffat John, en av få som lyckats slita sig loss från sekten. Domen blev total utfrysning. Vinsten blev ett nytt liv utan hjärntvätt.

Mer DA granskar »

Annons
Annons Annons Annons Annons Annons
Dagens Arbete Dagens Arbete105 52 Stockholm

Besök: Olof Palmes gata 13 A
Mejla oss

Tel: 08-786 03 00
Redaktionen

DA på Twitter Twitter@DagensArbete