Helena Granholms Blogg

Affären går trögt

Helena Granholm  2009 Juli 16 20:00:11
Image:Helena Granholm

Namn: Helena Granholm
Ålder: 40 år
Bor: Hyr ett litet gårdshus i Stöcksjö utanför Umeå
Familj: Sambon Peter och Bamse, Golden Retriever
Uppsagd: Fick besked om varslet på Volvo Lastvagnar i Umeå den 13 januari 2009.

Just nu är jag hemma och laddar om. Jag har varit runt på marknader och trav i två veckor och försökt kränga ridgrejer. Jag har en affär vid sidan om mitt förra jobb. Det går trögt. I dag åker jag till Åsele marknad. Den håller på i fyra dagar. Jag vet inte alls hur det kommer att gå. Det är första gången. Det är en jättestor marknad här i Norrland. Min utställningsplats är på över 400. Jag ska sälja ridbyxor och grimmor och allt möjligt. Jag får hoppas att det är några ridintresserade där.

Jag har ju min tjänst kvar till den 17 augusti. Fram tills dess kör jag stenhårt. Jag har fortfarande inte fått någon klarhet i hur det fungerar med a-kassan, om jag kan fortsätta. De jag pratat med säger att det inte går, att jag måste lägga ner. Men jag kan inte bara klappa igen. Är det bättre att jag sitter hemma och rullar tummarna frågade jag kvinnan jag pratade med sist. Ja, det tyckte hon.

Jag jobbar även tre timmar på en pytteliten ridskola tre dagar i veckan. Det ger inga pengar. Folk slänger inte heller upp pengar till ridgrejer i dessa tider. Det blomstrar ju inte i Umeå direkt. Ibland säljer jag inte mer än för 79 kronor. Min dröm är att ha en hästaffär. Om jag bara hade haft kapitalet... Jag vet, det är inte realistiskt. Jag tar vad jobb som helst som dyker upp.

Hemförlovad

Helena Granholm  2009 Juni 11 13:37:56
Jag blev hemförlovad förra veckan och är det den här veckan också. Men det går inte att åka bort, jag måste vara anträffbar och kunna komma till jobbet inom två timmar om det behövs. Hittills är det ingen som har ringt.

Det har ju varit lite turbulent på Underhåll. Vi är uppsagda på grund av arbetsbrist men har ändå behövt jobba. Några har fått gå i förtid. En kille fick sommarvikariat och en tjej som byter om i närheten av mig fick nytt jobb som cykelbud och kom bara in för att tömma skåpet.

På måndag ska jag ”avrusta”, då är det dags att lämna in kläder och verktyg och efter det är jag arbetsbefriad. Jag har haft ett avvecklingssamtal med min chef. Det kändes lite konstigt. För ett halvår sedan hade jag utvecklingssamtal, nu var det avvecklingssamtal. Han tyckte att jag hade tagit det bäst av alla. Men jag tänker att man inte kan driva ett företag om man inte säljer något. Jag fortsätter jobba med mitt eget företag. I helgen var det ridtävling och då var jag där och sålde och nästa helg ska jag sälja ridgrejer på en tävling i Vännäs. Vi har flyttat precis och det är mycket att göra. Hemma finns ingen arbetsbrist. Häromdagen var jag på en mack och frågade om de behövde personal. Just nu fanns inget jobb, men de skulle höra av sig ifall det dök upp något.

Jag frågar alla jag känner ifall de hört talas om något jobb som skulle passa mig. Det kan vara lättare att få något genom kontakter. Det är inte många som får jobb genom Arbetsförmedlingen. Nu har alla skolungdomar kommit ut. Det är svårt för dem också. De flesta företagen verkar ha dragit in på sommarjobben.

Hoppas på ströjobb

Helena Granholm  2009 Maj 13 16:31:18
Under den här veckan är vi hemförlovade allihop. I morse var vi på möte om att vi kan bli arbetsbefriade under en del av uppsägningstiden. Det blir olika regler för olika avdelningar. En del får gå hem vecka 22 och andra vecka 25, men det kommer att bli vissa undantag. Några måste stanna kvar och jobba.
För oss på underhåll ska tidpunkten fastställas från fall till fall.
Om man inte jobbar är det större chans att hitta något annat. Jag tycker att det är svårt att hinna leta när man jobbar. Det finns ju inga jobb att söka, man måste försöka med kontakter, bekantas bekanta, och det tar tid.
Jag hoppas hitta ströjobb, kanske ett sommarjobb. Men konkurrensen är hård. Vi är över 600 som går nu och alla måste ut och jaga jobb.
Ännu värre blir det. Nu har det lagts ett nytt varsel. Det är 320 personer och när de blir uppsagda blir det ännu tuffare.
Det är bara arbetare som varslats den här gången. Förra gången var det 610 arbetare som varslades och sedan gjordes åtta undantag. Det var 60 tjänstemän som varslades och då gjordes tio undantag. Det är arbetarna som får gå.

    Får jag stämpla?

    Helena Granholm  2009 April 21 08:42:31
    Produktionen på Volvo Lastvagnar har stått still vecka 15 och 16. De flesta var hemförlovade och fick vara hemma i två veckor med lön. Vi som jobbar på underhåll och tjänstemännen var
    de enda som måste jobba. Det känns surt.
    Tisdagen före påsk fick alla vara lediga, men annars har jag jobbat varje dag.
    På underhåll är vi fyra som sagts upp. Det hade varit bättre om vi
    fått vara hemma och hunnit söka jobb.
    Jag förstår inte hur de tänker, det blir väldigt orättvist när vi uppsagda jobbar medan
    folk som ska vara kvar blir hemförlovade.
    Även om produktionen står still finns det saker att göra. Jag har varit med och inventerat
    maskiner.

    Tre dagar i veckan har jag öppet i min affär där jag säljer hästgrejer.
    Risken är att jag inte får stämpla om jag behåller firman. Jag har fortfarande inte fått
    något besked om vad som gäller.
    Häromdagen pratade jag med en bekant som också har en firma. När han blev arbetslös
    fick han bråka i flera månader, men det slutade med att han kunde ha kvar firman.
    Jag kör över sommaren och sedan får vi se. Det svåra är att veta om man ska våga köpa
    in nya saker.

    602 får gå

    Helena Granholm  2009 Mars 25 16:36:59
    ”Jag heter Helena Granholm och kommer från Hoting på gränsen mellan Jämtland och Ångermanland. 1999-10-11 anställdes jag på Volvo Lastvagnar i Umeå. Först höll jag på att inte få jobbet, de sa ’du är för liten, för klen’. Jag sa att ’har man som jag jobbat på travet i åtta år så klarar man nog det här också’. Så jag började på monteringen och var där ett år. Sedan fick jag problem med hjärtat, det slog för fort, tvåhundra slag i minuten. Men det var ingen fara. En kirurg brände en extra nervbana på mig och efter det fick jag en rehabplats på maskinunderhåll. Det blev en tjänst ledig där sen så jag blev kvar. Beskedet kom den trettonde januari, tjugondedag Knut, det var en tisdag. Jag kom till jobbet tidigt och träffade min förra chef. ’Nu har de lagt ett varsel till’, sa han.

    Sexhundratvå får gå. Jag är nummer tvåhundraåttiosex på listan. Jag har jobbat i tio år, och ändå är det alltså trehundra till bakom mig. Och nu går det rykten om att ännu fler ska sägas upp. Jag äger inget hus men har arbetskamrater som sitter med lån på två miljoner, där båda jobbar på Volvo och får gå. Och jag vet två gravida tjejer som blir av med jobbet. Det här är det enda vi pratar om, varje fikarast. Ännu har vi inte fått uppsägningspappren i handen, och hela tiden kommer nya rykten, ingen vet någonting. Jag har en egen firma där jag säljer hästgrejer. Kanske får jag inte ha kvar den nu för då får jag inte stämpla. Enda chansen är om den räknas som bisyssla. Jag har varit tjänstledig för att kunna hålla på, lagt ut en massa pengar och tagit lån för att köpa upp konkurslager, och nu när jag behöver satsa på något annat kan jag kanske inte ha kvar den? Jag har försökt ta reda på vad som gäller men inte fått något klart besked.”