DA-analys: Svårt att förhandla om makt

DA-ANALYS: Pengar går att förhandla om. Med makt är det betydligt svårare. Årets avtalsrörelse visar vad som händer när maktfrågan blottar motstridiga samhällsintressen.

Avtalsrörelsen står inför ett kritiskt läge. En fastlåst position som i grunden bottnar i parternas vitt skilda intressen.

Åtskilligt har förenat arbetsgivare och fackföreningsrörelse i det här landet: god ekonomi, stabilitet, tillväxt. Traditionellt har man till slut också kunnat enas om hur stor del av produktionsöverskottet som de anställda ska få del av. Och hur det ska fördelas.

Men det finns samtidigt sånt som skiljer och som bottnar i organisationernas själva väsen.

Fackföreningarna skapades en gång av de anställda för att de skulle slippa ställas mot varandra och bjuda under varandra. De ingick ett förbund som i själva verket var en störning i marknadsekonomin. Fackförbundet var en kartell, en priskartell bildad för att hålla priset på varan arbete uppe.

Arbetsgivarna organiserade sig som svar för att hävda sina intressen mot löntagarnas kartellbildning. Arbetsgivarna hävdade med eftertryck arbetsledningsrätten. Det vill säga: rätten att leda och fördela arbetet.

Bägge dessa samhällsintressen ingick en historisk kompromiss i december 1906. Arbetsgivarna erkände fackföreningarna. Och fackföreningarna erkände arbetsgivarnas rätt att leda och fördela arbetet.

I årets avtalsrörelse tydliggörs de motstridiga intressena i bemanningsfrågan. I den frågan fångas skärningspunkten mellan de bägge intressena:

• Facket utgår från medlemmarnas behov av trygghet och stabila anställningsformer.

• Arbetsgivarna utgår från företagens behov att kunna välja dels den personal man vill ha, dels hur länge den ska jobba.

Facken har inget emot bemanningsföretag i sig. Facket organiserar de anställda på bemanningsföretagen. Men facket vill inte att bemanningsföretagen ska ta de jobb som uppsagda har rätt till under nio månader återanställningsrätt. Den rätt som lagen om anställningsskydd ger den uppsagde.

Arbetsgivarna å sin sida vill kunna precisionsbemanna verksamheten. Rätt personer och rätt antal personer vid rätt tillfälle. Det är, anser de, en del av den arbetsledningsrätt de haft sedan förhandlingsväsendets barndom.

Och har det förekommit några otillbörliga åsidosättanden av återanställningsrätten ska man kunna processa om det, menar arbetsgivarna. Så är det i dag.

För 15-20 år sedan fanns en annan maktfråga i fokus som också handlade om bemanning: de flexibla arbetstiderna.

Den frågan gick att komma överens om. Lokalt kan arbetsgivare och fackklubb komma överens om system som passar verksamheten.

Men att komma överens om när och hur vi ska gå upp och ner i arbetstid är en sak. Att komma överens om bemanning och inhyrning blir betydligt svårare. Den frågan rör arbetsledningsrätten, det gjorde inte frågan om flexibla arbetstider på samma sätt.

Medlarna – de opartiska ordförandena – har några dagar på sig att presentera en första skiss till en avtalstext om bemanningsfrågan. De vet att de måste ha med bemanningsfrågan i nästa avtalsförslag. Annars blir det inget avtal, om man får tro facket.

Medlaruppdraget är knappast det lättaste. Det blir så när maktfrågan blottar motstridiga samhällsintressen.