Ikea släpper inte in facket

I Danville, USA bryter Ikeas dotterföretag mot en rad av sina egna regler. Här får inte facket komma in. Swedwood kritiseras bittert av de anställda. Den svenska högsta chefen pekas ut som ansvarig för trakasserierna.
Text och foto: ANDERS ELGHORN

Jag är glad om det kommer fem, säger Bill Street, medan personalen på stekhuset dukar långbord.

Det kommer tio. Tveksamt, undrande slår de sig ner. Sex män, fyra kvinnor. De arbetar alla på Swedwoods möbelfabrik. De är alla svarta. De vill inte framträda med namn, absolut inte bli fotograferade. De är rädda. Rädda för sin arbetsgivare. För sin svenska arbetsgivare. För Swedwood. För Ikea.

– Får de veta att vi är här får vi sparken, säger de.

Staden heter Danville, en sömnig håla i USA:s sydstater. Med storhetstiden bakom sig. Här jobbade 3 000 personer i en gigantisk textilfabrik. Här slet tusentals arbetare inom tobaksindustrin. Allt är borta. Danville är ingen framgångssaga längre. Den är en ort på dekis.

Hit väljer Ikea att förlägga produktionen av bokhyllan Expedit, garderoben Pax och sidobordet Lack. Lockade av diverse dollar från staten Virginia och staden Danville, samt ett antal olika fonder och program. Och billig arbetskraft, icke att förglömma.

Bill Street basar över träsektionen i det amerikanska fackförbundet IAMAW. Han har i ett och ett halvt år försökt organisera arbetarna i Swedwood. Han har problem. Han får inte ens tillstånd att besöka fabriken.

– Om de släppte in mig skulle de vara organiserade på en vecka, säger Bill Street trosvisst.

Med amerikansk lag i ryggen förbjuder den svenska ledningen honom att komma närmare anläggningen än ett par hundra meter. Där kan han stå och dela ut sina flygblad. Enda möjligheten att tala med arbetarna är att knacka dörr eller bjuda på middag på stekhuset i största hemlighet.

Budskapen från alla arbetare på Swedwood som vi träffar under tre dagar är likartade: de hotas, de hunsas, de är rädda och arbetsledningen sprider en antifacklig atmosfär.
– De kan tvinga oss till vad som helst. Om man klagar svarar de: ”Kom inte hit då.”

–  De sparkar folk utan skäl. De flesta är rädda. Utan facket har vi inget skydd.

– Svarta behandlas sämre än vita när det gäller befordran och förflyttningar. Vita får bästa skiften.

Fackligt arbete i USA består nästan alltid av kamp. Nej, av krig. Swedwood skulle bli ett undantag, på grund av Bill Streets tidigare erfarenhet av Ikea. Han har med viss möda lyckats övertyga sitt eget fackförbund om att just den här fabriken behöver man inte förklara krig mot. Den är Ikeaägd. Den styrs av svenskar. Fint företag, fina människor.

– Jag har inga problem att gå ut i krig, men jag har en vision här, säger Street. Jag vill visa, med Danville som exempel, en ny modell, med social dialog. Visa hur svenskar tänker. Där vi pratar med varandra istället för krigar.

Nu vet han bättre:

– Jag har fått höra det, säger Street. ”Vad var det vi sa”, säger mina kolleger i förbundet. Så det blir väl den vanliga visan, med krig i stället för dialog.

Bill Street knackar dörr i Danville. Hos ”supportrar”, människor som i största hemlighet har skrivit på att de vill att IAMAW ska företräda dem på jobbet. Vi kryssar oss fram mellan frikyrkorna. På identiska smågator med små hus, lika som bär. Ingen av dem vi träffar vill träda fram, inte med namn, inte med foto, men de litar på Bill Street och de talar öppet.

En kille skulle gå av sitt skift på fredagen, då sa arbetsledaren: ”Vi ses i morgon.” ”Jamen jag är ledig i helgen”, påpekade arbetaren. ”Ses i morgon, sa jag”, upprepade arbetsledaren, och så var det med det.

En småbarnsfar berättar att han har arbetat varje helg sedan jul.

– Swedwood bryr sig inte om att man har familj och barn.

Vem man än frågar kan han eller hon räkna upp tre, fem, kamrater som har fått sparken. Flera har uppmanats – eller hotats – att inte blanda in facket. Ett lömskt poängsystem leder mot uppsägning för minsta förseelse. Saker som i Swedwoods fabriker i Sverige inte ens skulle noteras, blir här en prick. Efter några prickar får du en reprimand, sedan åker du ut.

Flera vi träffar berättar om en kille som hade problem med blåsan. Han bad gång på gång om att få gå på toaletten, men vägrades. Till sist en dag kissade han på sig. Hans fru kom till fabriken med ombyte. Han bytte om på toan och fick en prick för att ha lämnat sin arbetsplats. Efter två veckor gick han på toan utan lov för att undvika en ny ”olycka”. Då fick han sparken.

Det här är inte något som en eller två militanta arbetarledare – om de ens finns – häver ur sig. Det kommer från vanliga rädda jobbare i Swedwoods fabrik. Som arbetar olika skift, med olika arbetsledare. Det är en kultur som rinner uppifrån och ner, hävdar de. Som, enligt arbetarna, är sanktionerad från högsta hönset, svensken Bengt Lundgren.

– När Lundgren tog över blev vi varnade, berättar Bill Street: ”Ni går från dåligt till sämre”.

– Han vet allt, säger en kvinnlig arbetare.

–  Det finns regler och förordningar, svarar Bengt Lundgren på kritiken. Och vi följer de regler och förordningar som finns. Dialogen sköts via de anställda. Jag har ingen som helst dialog med facket. Så fungerar det amerikanska systemet.

Inte heller det internationella facket är välkommet, trots att Swedwood har skrivit på ett globalt avtal med träfacket BTI i Genève. När BTI:s chef Anita Normark besökte Danville tillsammans med ett par kolleger fick hon vänta i två dagar innan hon kom in. Kjell Dahlström, Skogs- och Träfackets förra ordförande, hade samma problem, trots att han ingår i Ikeas grupp för övervakning av Ikeas tillverkare i världen.

–  Det är ett klart brott mot vårt avtal, säger Dahlström irriterat.

Dagens Arbetes journalist fick inte heller titta på Swedwoods amerikanska fabrik. Intervjun med fabrikschefen Bengt Lundgren sker från ett hotellrum i Danville över konferenstelefon, med personalchefen Anders Schönström som övervakare i Ängelholm.

På fråga efter fråga har Bengt Lundgren samma svar:

–  Jag svarar på frågan en gång till. Om ifall medlemmarna kommer tillsammans och får 50 procent eller mer, då är de varmt välkomna. Innan dess finns det inga som helst skyldigheter för oss att associera oss.

Swedwood och Ikea slår naturligtvis ifrån sig kritiken. Personalchefen i Sverige, Anders Schönström, konstaterar att Dagens Arbete levererar allvarliga anklagelser. Ord står mot ord, säger han om de anställdas påståenden.

–   Folk är oerhört tacksamma för hur mycket vi gör för personalen, hävdar Schönström. Våra representanter blir väldigt kränkta eftersom de tycker de gör ett bra jobb. De har en uppfattning att vi är betydligt bättre än övriga företag i USA i de här frågorna.

Anders Schönström anser också att Swedwood följer de regler som finns:

–   Alla anställda har ett fritt val. Våra anställda får organisera sig på det sätt de tycker är rätt. Vi respekterar om folk inte vill vara med i facket också. Det är min uppfattning att vi följer Ikeas uppföranderegler även i Danville.

Bob Ramsay på den fackliga internationalen BTI (Byggnads- och Träarbetarinternationalen) var en av dem som hade problem att besöka Danvillefabriken förra året. Han är måttligt imponerad av Swedwoods hantering av situationen där.

–  De anställda har inget fritt val. De är livrädda för att visa en positiv inställning till facket. Arbetsgivaren behöver knappt någon ursäkt för att sparka folk.

Ramsay tror heller inte att Swedwood kan lösa problemen i Danville, trots att svenska fackförbundet GS pressar på i Sverige.

–  Ska det ändras något, då måste det komma direkta order från Ikea i Sverige, att nu får det vara nog, nu får ni ändra attityd, nu får ni prata med facket om det här.

–   Det måste börja kosta pengar för Ikea, tror Bob Ramsay. Pengar och image. Det är det enda som kan ge resultat.

–   Swedwood är Ikea, säger Monika Jocic på Ikeas informationsavdelning. Du måste gå genom den organisation som har ansvaret. Bollen är hos Swedwood.

–   Vi är allvarligt oroade över Swedwoods och Ikeas hållning, säger Per-Olof Sjöö, ordförande för Sveriges träarbetare och vice ordförande i den fackliga träinternationalen i Genève. Vi kommer att agera på ett eller annat sätt, eventuellt genom ILO och OECD, som bevakar fackliga rättigheter i världen.

Det vore en enkel sak för Swedwood att rätta till problemen. Släppa in Bill Street från det amerikanska facket. Låta honom förklara, på arbetstid, hur facket fungerar och låta arbetarna själva bestämma om de vill vara med eller inte. Det tillåter lagen i USA.

Alternativet är den hårda vägen. Bill Streets fackförbund, International Association of Machinists and Aerospace Workers, IAMAW, intar Danville med ett stort antal värvare. Det kallas att ”göra en Blitz”. De knackar dörr och samlar underskrifter från Swedwoodarbetare. Det är dyrt, kostar säkert 100 000 dollar i Danville.

Om mer än 50 procent av de anställda vill att Bill Street ska företräda dem fackligt, sätts ett datum ut för en sluten omröstning. Det tar cirka sex veckor att få ett sådant tillstånd från en statlig myndighet. Under tiden kan arbetsgivaren övertala de anställda så att de röstar nej. Det finns särskilda företag som kan hyras in, så kallade union busters, experter på att underminera facklig verksamhet.

–  Först måste vi slåss för att bilda ett fack och genomföra en omröstning. Sedan slåss vi för att få ett avtal. Och när vi fått det måste vi slåss för att behålla medlemmarna.

–  Men får vi inte 65 procent att skriva på, så begär vi ingen omröstning, säger Bill Street. Det blir för lätt för företaget att knäcka oss då. Vi förlorar ändå 40 procent av alla omröstningar. Företaget hinner skrämma skiten ur dem på sex veckor.


Så prickas de anställda
• Så här beskrivs det av de anställda: Om din dotter blir sjuk och du tar henne till sjukhuset, kommer tillbaka och visar upp sjukintyg – en prick. Död i familjen, du stannar hemma – en prick. Toalettbesök utanför rast – en prick.
• Efter fjärde pricken kallas du in till personalchefen och får en åthutning. Det kallas att få en ”verbal”. Femte pricken ger skriftlig varning. Sjuan kallas en ”final” (sista). Åttonde är en ”final-final”: ”Nästa gång får du kicken.” Nionde: ”Gå hem och kom inte tillbaka.” Du har inget jobb mer.


Reglerna som Ikea-Swedwood bryter mot
• ”It goes without saying” … skriver Swedwood: ”Det behöver inte ens sägas, att vi främjar mångfald, har en rättvis och öppen arbetsplats och behandlar alla arbetstagare med respekt. Medarbetare har rätt att organisera sig och gå med i en fackförening och vi förkastar varje form av diskriminering.”
• Ikea:s uppföranderegler Iway gäller fullt ut också för dotterföretaget Swedwood: Ikea:s leverantörer ska försäkra att arbetare inte hindras från att fritt organisera sig.
• Och: … ”inte hindras från att uppta kollektiva förhandlingar” … ”mellan arbetsgivare och arbetarnas representanter som valts av arbetarna”.


350 arbetar på fabriken
• Swedwood i Danville, som ägs av Ikea till 100 procent, byggdes 2008.
• Tillverkar produkterna Expedit, Pax och Lack åt Ikea.
• I dag arbetar där, enligt ledningen, 350 personer, varav 61 procent vita.


4,1% är med i facket
• Danville ligger i södra Virginia i USA.
• 2007 hade staden 44 000 invånare. Av dem var 53 procent vita, 44 procent afroamerikaner och 1,3 procent spansktalande.
• Bara 4,1 procent av alla arbetare i Virginia är medlemmar i en facklig organisation.
ANDERS ELGHORN
2010-03-29

© Dagens Arbete. Citera gärna, men ange källan.


Ledaren

Helle Klein

Färre ska göra samma sak fast snabbare

Statsminister Reinfeldts vurmande för höjd pensionsålder rimmar illa med regeringens nedskärningar på arbetsmiljöarbetet. Utvecklingen går nämligen åt helt fel håll.

Läs ledaren»

Insändare

Borgs nya jobbpolitik

I åtta år har vi hört Borg och Reinfeldt jätte många gånger säga "jobb i stället för bidrag."

Mer insändare »

Krönika

Social sjuka viktigare än fossiler

Kära vetenskapsradion! Jag lyssnar då och då på era program. Senast i dag, om rävar, sorkar, bandmaskhot. Mycket intressanta bildande program, tusen tack! Nu vill jag önska ett program som jag saknat länge.

Läs krönikan » Se alla krönikörer »

Krönika

Kärleken gör mig ledsen

Betongen är för hård. Jag kommer inte igenom mer. Det är försent inom mig. Jag vet det redan men vill inte erkänna det. Det är värre än jag minns det kunde vara. Det är väl svårare när ”man” blir äldre.

Läs krönikan » Se alla krönikörer »

Krönika

Absurt friande av rattfull

En man har druckit flera glas vin och en handfull öl och sedan kör han iväg i familjens lätta lastbil. Denne man är tidigare dömd vid två tillfällen för grovt rattfylleri.  Han stoppades av polis efter det att han druckit nämnda mängd alkohol. Han hade 2.54 promille i blodet. Nu har mannen blivit friad av Hovrätten för Västra Sverige. Han påstod sig ha kört lastbilen i sömnen.

Läs krönikan » Se alla krönikörer »

Krönika

Demokrati ställer krav på eget ansvar

Ordet demokrati betyder folkmakt. I Sverige handlar det om att varje vuxen medborgare har en röst. På valdagen är allas röster lika mycket värda.

Läs krönikan » Se alla krönikörer »

Annons
Annons Annons Annons Annons Annons Annons