Hans Strömhäll är född 1963 i Öxabäck i södra Västergötland. Han arbetar sedan ett antal år som ämneslärare i svenska och historia på gymnasiet i Nacka utanför Stockholm.

Som skribent är han tidigare publicerad bl.a. i antologin Göra upp eld – 21 författare skriver om ett annat Sverige (Glesbygdsverket 1996) och med novellen En enkel till Sydney på Dagens arbetes hemsida 2006. Han har också tidigare frilansat som litteraturskribent i ett antal landsortstidningar.

Texten Haralds midsommarafton är ett utdrag ur ett pågående projekt med arbetsnamnet Marken under mina fötter.

Haralds midsommarafton

Julia satt vid köksbordet i sin rosa morgonrock och läste tidningen. Hon drack en kopp kaffe och hade en cigarrett mellan pek- och långfinger. Sminket hade flutit ut runt ögonen och munnen och fick henne att likna ett spöke.
”God morgon”, sa jag.
” ’Morgon’ ”, sa Julia utan att titta upp. ”Det är ju middag snart.”
”Är det? Vad är klockan då?
”Över tolv. Värst vilka sena vanor du har fått.”
Hon askade på talriken där en bit av en smörgås fortfarande låg kvar.
”Var har du varit. Jag har inte sett dig på en vecka”, sa hon och lät nästan förbannad.
”Jag har jobbat, ursäkta så mycket. Får man göra det?”
”Du har ju inte varit hemma nånting. Jag trodde du hade kommit bort eller nått”.
Hennes röst mjuknade lite.
”Äh, men jag har tagit endel extratimmar. Några nätter också.”
”Varför det? Varför jobbar du så mycket? Sparar du pengar till nått eller?”
”Nej, inte direkt. Men jag kan ju ändå inte sova i det här förbannade ljuset.”
”Ska du inte jobba nu i helgen i så fall. Det är väl extra bra betalt också… Eller du kanske tänkte hitta på nått annat.”
”Näe…, hur så?”
”Jag tänkte bara, det är ju midsommar.”
”Är det? Skojar du?” Jag tittade på henne för att se om hon drev med mig.
”Du har ju för fan inte koll på nånting. Vad lever du i för värld egentligen?”
” Det kan inte vara midsommar redan. Sommarn har knappt börjat. Och titta, det är ju fint väder ute. På midsommar regnar det alltid. Säg att du skojar. Du har ju inte heller nån koll.”
”Nu får du väl ge dig. Tänk att du inte ens vet vilken dag det är.”
Hon reste sig upp och började leta efter något, först på bordet och sedan i soffan.
”Titta här då. Kan du komma ifatt resten av universum nu.”
Hon höll upp en Kvällsposten och pekade på en rubrik på första sidan: ’Midsommarvädret dag för dag’.”
”Den där tidningen kan ju vara från förra året.”
”Men för helvete.” Hon kastade tidningen i golvet.
”Jag vet inte vad det är för fel på dig. Men nånting konstigt är det. Det är inte normalt att veta så lite som du. Du kan inte bara fortsätta leva så där.”
Hon suckade och tittade på mig. Hon hade nånting i blicken som fick mig att tänka på morsan eller på kuratorn på högstadiet.
”Ska du inte hitta på något i stället? Har du inga kompisar att vara med?”
”Vad ska du själv göra?”
Nu skiftade ansiktet till hennes vanliga ledsna jag igen.
”Jag vet inte. Jag får bara ångest av sådana här helger.”
”Jag också, tror jag.”
”Du, du visste ju inte ens att det var midsommar.”
Hon suckade och hade tårar i ögonen. Sen började hon skratta. Eller om hon grät. Det var svårt att avgöra.
”Det är så galet det här. Vilken jävla konversation. Det är så att man kan bryta ihop.”
Hon tittade på mig med blanka ögon och la sin hand på min överarm.
”Du, Harald, ska vi inte ta och skita i ångesten ett tag. Jag är bjuden till några kompisar på Östra Torn i eftermiddag. Ta och häng med du också, vet ja.”
”Nej, jag vet inte. Det känns som om jag behöver vila.”
”Jo, snälla. Kom igen nu. För min skull. Du behöver verkligen komma iväg härifrån också.”
”Jaså, du klagade ju förut på att jag aldrig var hemma.”
”Ååh, försök fatta vad jag menar. Du behöver träffa andra, normala människor. Inte bara dina gamlingar hela tiden.”
”Nej, vet du Julia, jag tror inte jag orkar. Jag är så trött.
”Så du ska bara sitta här och ruttna då. På en midsommarafton! Ryck upp dig nu för fan. Hur går det med den där tjejen förresten. Hon från Malmö. Ska du inte vara med henne?

”Den där tjejen”, Lena, levde numera sitt gamla familjeliv igen. Lena ringde mig kvällen efter sitt uppsatsseminarium.
Hon sa:
”Tack för blommorna.”
Hennes röst var spänd och sårbar.
”För all del”, sa jag. Jag kunde ju inte minnas att hon nånsin tog emot dem. Antagligen låg dom kvarglömda på restaurangen, när hon gick därifrån.
”Jag tror vi behöver prata… Det var längesen vi sågs.”
Men inget av det hon sa berörde mig längre. Det hade inte med mig att göra.
”Det blev så konstigt när vi sågs sist. Jag borde ha sagt nånting. Men jag visste ju inte att du tänkte… Jag skulle ha berättat för dig att Kristian flyttat in igen och att…att jag inte väntar barn längre. Hallå … Harald, är du kvar?”

Ute på parkeringen fanns inget som tydde på att det här var en dag som skilde sig från andra. Gula reklamblad fladdrade omkring i blåsten. På gräsmattan syntes fortfarande resterna av valborgsbrasan som någon i b-längan gjort av sina möbler. Men nånting fattades. Det tog en stund innan jag förstod vad det var. Människorna. Var var alla nånstans. Längs Kastanjegatan och Södra Esplanaden stod bilar parkerade. Men allt var tyst. Det enda som hördes var en stare som sjöng och vinden som silade genom trädkronorna. Som ett hav på avstånd.
Det liknade känslan som uppstår när någon man älskar går ut fem minuter för att köpa mjölk och lämna tillbaka en videofilm, och aldrig kommer tillbaka.
Jag gick långsamt Råbygatan upp för att leta efter någon jag kunde fråga vad som hänt. Men över allt var det stängt och släckt. Till och med loppisaffären Ugglan hade ståljalusierna neddragna. Ingenstans fanns några upplysningar om när allt skulle bli som vanligt igen.
Vid bortre änden av Mårtenstorget stod tre taxibilar uppställda. Men inga chaufförer sågs till. Ingen kö syntes utanför korvkiosken vid Saluhallen och Pölsemannens vagn på torget var stängd och obemannad.
Jag tittade in i fönstret till kaféet på hörnan. Stolarna var uppställda på borden som inför städning. Utanför Domus stod några cyklar parkerade. Låsta. Men varuhuset var tyst och nedsläckt.
I ett plank vid Östgöta nation stod en dörr och slog. Jag öppnade den och ropade in på gården:
”Hallå är det nån där?... Var är ni nånstans?”
Någon svarade därinne, lät det som, och jag ropade en gång till.
”Hallååå! Är det nån dääär?” Inget svar.

Jag fortsatte gå. Tittade in genom fönstren till gatuhusen. Försiktigt först. Sedan med ansiktet tryckt mot rutorna och händerna som solskärmar runt ögonen. På ett bord låg en tidning och bredvid den ett urdrucket och ett halvdrucket vinglas. På någons diskbänk stod tallrikar travade. Jag knackade på rutorna. Inget svar.
I botaniska trädgården förstod jag att utrymningen av stan gått snabbt. På bänkarna låg tidningar med dagens datum: fredagen den 20 juni 1986. Korgar och filtar stod kvar ute på gräsmattorna. Någon hade till och med lämnat kvar en stålsträngad gitarr. Jag drog pekfingret över strängarna. De klingade som tunt glas.
Jag gick vidare ut på gatan, såg trafikljusen på Dalbyvägen blinka gula en bit framför mig. Men innan jag nådde så långt gick jag in genom den öppna grinden till Östra kyrkogården.
Den finkrossade kiselstenen knastrade under mina fötter och jag kände lukten av solvarm tuja. I marken under gravstenarna låg docenter, hemmadöttrar, månfarare och lantarbetare begravna. På den sista stenen var ordet artist inskrivet i halvcirkel. Och under det, namnet Carl Fredrik Hill. Jag förstod att det var ett tecken. Ett meddelande från någon som ville berätta att jag inte var ensam. Med detta promenerade jag lugnad hem igen.

På natten vaknade jag av att någon skrek i korridoren. När jag gick för att ta reda på vem det var såg jag Julia springa fram och tillbaka där ute. Ömsom skrikande, ömsom gnyende som om hon hade fruktansvärda smärtor och inte visste var hon skulle göra av sig. När hon såg att jag öppnat dörren kom hon rusande mot mig.
”Det…det…det…du måste hjälpa mig. Jurij står på taket och tänker hoppa.”
Jag tittade på henne och försökte förstå vad hon pratade om. Jag hörde vad hon sa. Ändå var det som om orden inte bildade någon begriplig helhet.
Hon skakade mig, borrade naglarna i mina skulderblad.
”Men svara då. Svara då, din jävla eremit. Svaaara. Du måste hjälpa till nu. Fattar du inte!”
Hon grät, hon skrek, hon ruskade mig.
”Fattar du inte? Jurij är på taket. Du måste följa med och prata med honom.”

När inget hjälpte bultade hon på mig med knytnävarna. Jag höll underarmarna som en sköld framför mig och lyckades med mycket ansträngning mota henne ut ur rummet. Sedan låste jag dörren.
Hon fortsatte att vråla och sparka därutanför. Men efter en lång stund avtog det och dog bort i ett matt krafsande.

Långt senare var det ett starkt ljus som stack mig i ögonen. Jag tittade på klockan. Den hade stannat på några minuter över tolv. Jag la huvudet på kudden igen för att somna om. Då hörde jag en röst intill mig.
”Har du vaknat nu?”
Vid fotändan av sängen satt en kille med mc-jacka avklippt till en väst och ljust hår i en tuppkam.
”Martin! Men vad gör du här. Du är ju…”
Han satte pekfingret över läpparna.
”Lyssna här i stället.”
Han lyfte upp den gamla skolgitarren som Sverre lämnat kvar. Tog ett par toner men slutade snabbt, med en grimas av ogillande.
”När var den här stämd sist då?”
Han började vrida på stämknapparna, spelade igen tills han var nöjd.
”Nu låter det bättre. Hör du?”
”Ja, jag hör.
”Stairway to heaven, kommer du ihåg när jag tränade på den. Jag kan spela den perfekt nu. Som Jimmy Page.”
Han sjöng lågt, liksom innesluten i sig själv: ”There’s a feeling I get when I look to the west and my spirit is crying for leaving.”
Men Martin du skulle ju åka till Amerika. Du skulle ju gå på gitarrskola i Los Angeles. Minns du när du berättade det för mig?”
”Ja, jo…det var ju tänkt så. Men det kom annat emellan,…som du vet.”
”Du, det var inte mitt fel det där. Det var inte mitt fel. Hör du det Martin. Jag kunde inte hjälpa det. Hör du det, Martin hör du det? Säg att du…”
”Lugna ner dig, Harald. Nu ger vi fan i det där. Vi bryr oss inte om det där nått mer. Jag kom inte hit för att bråka.”
”Nähä, och varför kom du hit, om jag får fråga.”
”För att hälsa på och se hur du har det.”
Han såg sig om i rummet.
”Så det är så här du bor nu. Vilken jävla röra du har här. Du ser inte ut att vara i någon vidare form. Vad är det med dig?”
”Jag är rädd, Martin. Jag är rädd.”
”Rädd? Vad har du att vara rädd för?
”Jag är rädd att jag ska försvinna. Att jag ska bli galen. Eller kasta mig från taket. Eller bli som farsan.”
”Problemet med dig är att du tänker för mycket. Gör man det då blir man galen förr eller senare. Du tänker för mycket och lever för lite. Vi är inte här för att begripa allting, Harald.”
”Varför är vi här då? Kan du säga det nu, du som…”
Martin log lite retligt som om han ville säga: ”Det får du väl räkna ut själv, fattar du väl. Ändå sa han:
”Vi är här för att göra vårt bästa. För att göra något vackert av våra liv, så att vi när vi försvinner här ifrån kan säga något alldeles eget om vad det är att vara människa.”
Han satte sig ner på sängen, tog upp gitarren och började spela förstrött.
”Men det där var mitt svar, kom ihåg det. Du måste hitta ditt eget.”
”Döden då?”
”Ja, vad är det med den?”
”Blir man…? Är den inte...?
”Nu tänker du för mycket igen. Du ska leva Harald. Nu och nu.”
”Äh, skit samma. Jag glömde ändå vad jag skulle fråga…Visa mig hur man spelar Stairway to heaven i stället.” 2008-05-28

© Dagens Arbete. Citera gärna, men ange källan.