"Wonderful Copenhagen" brukar amerikanerna tala om, H C Andersens sagor är världsberömda, Danny Kaye placerade den danska huvudstaden på kartan. Landet ses som vänligt och gemytligt, men under det sena 1990-talet började självrannsakande danska samhällskritiker tala om "den inre svinehund", dvs den rasist och intolerante främlingshatare som tyvärr tycks finnas inom varje dansk
(och de flesta andra nationaliteter) och som varje människa borde bekämpa.
Under kriget bekämpades denna "inre svinehund" effektivt. Så gott som alla Danmarks judar hjälptes på hösten 1943 över Öresund till Sverige som "båtflyktingar", när motståndsrörelsen fick veta att de tyska ockupationsmyndigheterna förberedde judarnas transport till Auschwitz. Dansk folkeparti, lett av Pia Kjaersgaard, är det senaste av en rad högerpartier, som fått stor framgång genom ett populistiskt budskap. Först ut var Mogens Glistrup, som redan på 1970-talet uppmanade till skatterevolt och ville avrusta Danmarks försvar. Med Pia Kjaersgaard infördes en skarp främlingsfientlig politik.
Våldsamma kravaller på Nörrebro i Köpenhamn mellan s k BZ-ers ("besättare", dvs husockupanter) och polis har flera gånger inträffat. På tidigare militärt område i Köpenhamn ligger "fristaden" Christiania, som i mer än ett kvartssekel lyckats vara både ett socialt experiment och tillhåll för knarkare. På "Pusher Street" i Christiania såldes narkotika av många sorter. Från svenskt håll har man ofta velat stänga Christiania, men då svarade en bred dansk opinion: ”Vad ska väck? Barsebäck!”
2005 ingrep slutligen dansk polis och jagade bort narkotikahanteringen från Christiania. Vad som ska hända med det sociala experimentet är ovisst. De ursprungliga bosättarna i området har blivit medelålders och sett barnen växa upp. Som Christianias ”aristokrati” gav de sig och sina familjenamnet ”Lövetand” vilket låter adligt (Lövetand är danska för ”maskros”). Ska Christiania på sikt bli ett spekulationsobjekt för ”developers” på eftertraktad tomtmark med centralt läge? Inom EU har Danmark, trots att man i folkomröstning 1972 beslöt sig för medlemskap, ständigt satt sig på tvären och protesterat mot det som brukar kallas EU:s federalism, den tilltagande överstatligheten. Hela EU-bygget och den s k Maastricht-överenskommelsen höll 1992 på att gå i baklås, eftersom danskarna i ännu en folkomröstning röstade nej till Maastricht-avtalet. (Dessutom slog danskarna – som halkat in på ett bananskal i det sönderfallna Jugoslaviens ställe – i EM-finalen i fotboll det året Tyskland och blev 1992 års europamästare).
Efter att de skandinaviska länderna (inklusive Norge som inte är EU-medlem) i mars 2001 anpassat sig till det s k Schengen-avtalet som ska
garantera total rörelsefrihet inom EU för den som har ”rätt” hudfärg och ser "europeisk" ut, är Danmarks sydgräns mot Tyskland i praktiken öppen. Pia Kjaersgaards främlingsfientliga danska folkparti köpte i protest en bondgård nära dansk-tyska gränsen och förklarade att man tänkte hålla ett öga på trafiken och rapportera så fort man såg asylsökande icke-européer med olämpligt utseende på väg att ta sig in i Danmark.
I riksdagsvalet år 2002, då socialdemokraterna förlorade den politiska makten, rönte Dansk Folkeparti så stor framgång att man direkt kunde påverka dansk politik. Målsättningen för Danmarks nya högerregering (vari Dansk folkeparti inte ingår men vars politik färgas av Pia Kjaersgaards tankar) är att ny invandring ska hejdas, medan danska myndigheter söker "integrera" de invandrare som redan finns i landet – eller erbjuder dem att åka hem igen. Först efter sju år i landet ska en asylsökande kunna få permanent uppehållstillstånd. Medborgarskap kräver ännu längre tid. Våren 2005 fick Anders Fogh Rasmussens konservativa regering förnyat förtroende av väljarna.
En aggressiv anti-islamsk inställning får i dag stöd av den danska regeringen, samtidigt som Pia Kjaersgaard anklagar svenska politiker för att överlägset mästra Danmark, när det gäller den inflammerade invandringsfrågan. Kjaersgård hävdar att man i Sverige ”lägger locket på” och vägrar diskutera detta pinsamma problem. Tydligen vill Kjaersgaard att även svenskarna ska släppa fram ”den inre svinehund”, vilket kan sägas ha skett i den svenska valrörelsen 2002, då STV:s Janne Josefsson fick en rad svenska politiker att försäga sig och yttra främlingsfientligheter i valstugorna.
En livlig dansk debatt de senaste åren har handlat om hur ärofullt Danmarks regering och folk egentligen betedde sig under den tyska ockupationen 1940–45. Socialdemokratiske statsministern Thorvald Stauning satt ju kvar och regerade i samarbete med de tyska ockupationsmyndigheterna från erövringen den 9 april 1940 fram till augusti 1943, då regeringen Stauning avgick.
I Danmark har man länge ansett att sådant samarbete var det klokaste man kunde göra, även om det kunde ses som fegt. Samtidigt är man omåttligt stolt över att det trots allt fanns en motståndsrörelse som blev extra aktiv mot slutet av kriget. Men på senare tid har Danmarks statsminister Anders Fogh Rasmussen ifrågasatt samarbetspolitiken. Danskarna, anser statsministern, borde ha kämpat mer, också till priset av större mänskliga förluster.
Rasmussens kritiker misstänker att den konservative statsministern i själva verket talar dagsaktuell politik och försvarar Danmarks engagemang i USA:s hopplösa krig i Irak. När kriget bröt ut i mars 2003 bidrog lilla Danmark med en ubåt och egen trupp för att hjälpa USA. För det fick Rasmussen stort beröm, när imperiets president George W Bush i början av juli 2005 mellanlandade i Danmark på väg till G 8-mötet, världens rikaste länders sammankomst, i Skottland.
Under vinterhalvåret 2005–06 blev Danmark plötsligt världsberömt. När tidningen Jyllands-Postens kulturredaktör Flemming Rose fått höra att författaren Kåre Bluitgen för sin ungdomsbok om profeten Muhammed inte hittade några villiga illustratörer (de var oroliga över det bildförbud som iakttas av vissa delar av det muslimska världssamfundet), beslöt Rose slå till och publicera karikatyrer av Profeten, som i ett fall visades med en bomb i turbanen som om Muhammed hade varit självmordsbombare.
Jyllands-Postens karikatyrer publicerades på sensommaren 2005. Stubinen var lång. Först upprördes religiösa ledare i Danmark, därefter en rad muslimska länder som uppdrog åt sina köpenhamnsbaserade ambassadörer att tala förstånd med statsminister Fogh Rasmussen. Han vägrade ta emot dem. Då upprördes muslimska ledare i många delar av världen. I Damaskus sattes det hus i brand som inrymmer både danska, norska och svenska konsulatet. I Beirut, Karachi, Jakarta och på många andra ställen utbröt kravaller som krävde många dödsoffer och Saudiarabien inledde en bojkott av alla danska jordbruksprodukter, vilket också kom att drabba dansk- och svenskägda Arla.
Mot yttrandefriheten (ger den oss verkligen rätt att skända Profeten?) ställdes plötsligt krassa danska ekonomiska intressen. Många europeiska tidningar och publicister ansåg att Muhammedteckningarna borde mångfaldigas och visas upp som en protest och en demonstration av västerländsk yttrandefrihet och demokrati.
Andra misstänkte att även Jyllands-Posten spekulerat grovt i den danska främlingsfientlighet som sommaren 2005 fick Dansk folkepartis politiker att inför kommunal- och landstingsval beskriva islam som en cancersvulst i det danska samhället. Danmark har gjort sig känt i den muslimska delen av världen och bland 1,3 miljarder muslimska bekännare som ett land som i yttrandefrihetens namn gärna skändar Profeten. I Danmark, säger en av landets mest kända och omstridda författare, Ib Michael, har man fått muslimer på hjärnan.
