Den del av Latinamerika som är närmaste granne till USA har ofta, på ett förödmjukande sätt, kallats "Amerikas bakgård". Med det menar man, att Centralamerika liksom den karibiska övärlden är det närmaste USA har till ett eget, förslummat kolonialvälde praktiskt taget på hemmaplan. Alldeles klart är, att Centralamerika är den del av världen där den blivande stormakten USA mycket tidigt skaffade sig ett vidsträckt inflytande, på ett sätt som fortfarande upprör centralamerikanerna. Den just självständiga staten Mexiko förlorade vid 1800-talets mitt halva sitt territorium till USA. I förlusten ingick Texas, Arizona, New Mexico, Kalifornien och staterna Oregon och Washington. De europeiska makter som fortfarande hade kolonier i området, Spanien, Frankrike och England, trängdes undan av den växande stormakten USA. Inte minst den amerikanske presidenten Theodore Roosevelt hade närmast en rasistisk, kolonial syn på de centralamerikanska grannarna. USA:s "Manifest Destiny" talade Roosevelt och hans samtida om vid förra sekelskiftet, och med det menade de sitt lands självklara rätt till makt och inflytande, i första hand över de mindre utvecklade grannfolken. Centralamerikansk bitterhet över den våldsamma amerikanska expansionen är fortfarande en viktig politisk faktor i det sena 1900-talet. Den största av de centralamerikanska staterna, 100-miljonerslandet Mexiko, vill gärna betraktas som USA:s jämlike och ingår som medlem i den nya frihandelszonen NAFTA. Men längs gränsfloden Rio Grande jagar amerikansk polis illegala mexikanska invandrare som om de vore skadedjur, och Mexiko betraktas som inte helt seriöst, vilket knappast avhjälpts genom de senaste årens mexikanska politiska skandaler och landets inre oro.
Björn Kumm
|