När Jessica började jobba som montör på dåvarande Pharmacia Biotech i Umeå för snart nio år sedan, visste hon inte att arbetet med limmen, plasterna och kretskorten var farligt. Därför satte hon inte heller arbetet i samband med att hon snabbt började må dåligt, trots att hon alltid blev bättre när hon var hemma.
Läkaren beordrade allergitester, undersökning av magen och ett besök hos dietist. Det gav inget resultat och läkaren förklarade problemen med att Jessica var gravid. Men Jessica var bara i första månaden. Besvären hade hon nu haft i nästan ett år.
Jessica mådde allt sämre. Bihålorna blev tjocka och ömma, hon fick svårt att andas och blödde näsblod.
”Det gjorde så ont i näsan och pannan och lungorna att jag bara ville göra mig själv illa någon annanstans för att flytta smärtan.”
Jessica skaffade fram information om vad det egentligen var hon arbetade med och läste artiklar i Dagens Arbete om isocyanater (kemiska ämnen som bland annat finns i plast, lim och färg) och hur sjuk man kan bli av dem. Hon kände igen sig i varenda beskrivning. Jessica gick tillbaks till läkaren och lade materialet på hans bord. Men enligt Jessica kastade läkaren papperen och förklarade andingsbesvären med att barnet nu var så tungt att det tryckte mot lungorna.
”Där jobbade jag med lim, plast, silikon, kretskort … och han kunde inte känna igen en förgiftning! Jag kan inte tro att han är så inkompetent. Han är ingen dumskalle, han har ju haft fler patienter med samma problem och gott om tid att lära sig symptombilden. Jag tror det handlar om pengar. Mitt företag har ju köpt hans tjänst och det skulle bli dyrt om han var för duktig på att utreda. Då kanske de inte vill anlita företagshälsan längre.”
Jessica Wiberg är inte ensam om att ifrågasätta dagens företagshälsovård. Dagens Arbete har pratat med flera insatta personer.
”Företagshälsovården är uppbyggd som en konsultverksamhet som går ut på att sälja tjänster”, säger Ulla Lindqvist, LO:s andre vice ordförande. ”Ofta säger man att det är individen det är fel på i stället för arbetsmiljön.”
Kurt Junesjö, pensionerad arbetsrättsjurist från LO-TCO Rättsskydd, har också samma erfarenhet:
”Det handlar inte om illvilja utan är en kombination av en billig tjänst, dåligt utbildad personal och att de sitter i knät på företaget. Det har gjort att fackliga företrädare inte längre litar på företagshälsan.”
Läget bekräftas också av Lars Bohlin som är vd i Föreningen svensk företagshälsovård.
”Jag kan inte ha synpunkter på ett enskilt fall, men formellt stämmer bilden. Tyvärr. Lagstiftningen säger att företagshälsovården ska vara oberoende, men i praktiken är det ett rent affärsmässigt avtal.”
Hur kunde det bli så här?
Förr betalade staten bidrag till företagshälsovården. Bidraget stod för en tredjedel av kostnaderna och var tänkt som ett lockbete för att så många företag som möjligt skulle ansluta sig. Men för att få bidraget var företagshälsovården tvungen att uppfylla vissa krav. Den skulle drivas av specialutbildade läkare, sköterskor, sjukgymnaster och skyddsingenjörer. Yrkesinspektionen kontrollerade med jämna mellanrum att reglerna följdes.
Ett annat krav för att få bidrag var att både arbetsgivare och fack hade inflytande över företagshälsovården. Arbetsgivaren fick inte enväldigt köpa upp tjänsterna. Tanken var att företagshälsovården på så sätt skulle kunna arbeta så självständigt som möjligt.
Bidraget togs bort 1993. Samtidigt var det ekonomisk kris i Sverige och arbetslösheten hög. Intresset för företagshälsovården sjönk snabbt. Arbetsgivarsidan hade redan ett par år tidigare deklarerat sitt ointresse genom att säga upp arbetsmiljöavtalet med LO och Privattjänstemannakartellen, PTK. Det avtalet reglerade hur företagshälsovården skulle se ut.
Bra företagshälsovård kostar. Minst två tusen kronor per år och anställd visar en utredning. Men alla har inte råd eller lust att betala. Så har vi också fått en ökad segregering de sista tio åren när det gäller företagshälsovården, konstaterar Lars Bohlin från Föreningen svensk företagshälsovård.
Somliga företag lägger tusentals kronor per anställd varje år medan andra bara betalar några hundralappar. Trettio procent av alla anställda har över huvud taget ingen företagshälsovård. Men det varierar stort mellan arbetsplatserna. Av de mindre metallföretagen till exempel saknar 40 procent tillgång till företagshälsovård. Särskilt illa ställt är det bland bilverkstäder och smidesverkstäder.
Men tillgången säger inget om kvaliteten. Med statsbidraget försvann kravlistan på hur företagshälsovården skulle se ut. Det är sedan dess helt upp till företagen och företagshälsovården att komma överens om både pris och innehåll. På Föreningen svensk företagshälsovård skämtas det friskt om ”Syster Karin med unikaboxen”. Att bara anlita en sköterska och kalla henne för företagshälsovård är billigt, men knappast bra. Ändå nöjer sig allt för många företag med det, säger Lars Bohlin.
”Därför är det fegt att skylla allt på företagshälsovården. Man får vad man köper.”
Att företagshälsovården styrs av efterfrågan kan vara bra, anser Lars Bohlin. Alla arbetsplatser ser inte likadana ut och behöver inte exakt likadana tjänster. Men, säger han, det har också gjort det möjligt för företag att köpa in företagshälsovård till att uträtta ärenden som egentligen inte borde vara företagshälsovårdens uppgift. Speciellt tydligt blev det 1993 när reglerna ändrades.
”Därefter kunde företagen komma till företagshälsan med beställningar på att till exempel förtidspensionera femton personer. Det var jättemånga läkare som ringde till oss då och mådde dåligt över företagens krav på att de skulle uträtta deras ärenden.”
Företagshälsovården har länge varit föremål för missnöje. Och ointresse. Gång på gång har den utretts och granskats utan att något har ändrats. När det 1992 hade bestämts att statsbidraget skulle bort, fick Karl Gustaf Scherman, då generaldirektör för Riksförsäkringsverket, i uppdrag av regeringen att utreda företagshälsovården och komma med förslag på hur den skulle se ut i framtiden.
För att det nya systemet alls skulle fungera, konstaterade han, måste det finnas ett avtal mellan parterna som garanterar att alla får tillgång till en kompetent företagshälsovård. Slöts inga avtal, ja då fick riksdagen stifta en lag. Vidare föreslog han att företagshälsovården skulle vara obligatorisk, att arbetsmiljöarbetet skulle vara det centrala och att de olika hälsoföretagen skulle auktoriseras av dåvarande Arbetarskyddsstyrelsen. Han ansåg också att personalen skulle vara specialutbildad.
”Jag arbetade i tron om att vi gick mot ett större helhetsseende, där en god arbetsmiljö är en mänsklig rättighet”, säger Karl Gustaf Scherman. ”Men hej vad jag bedrog mig.”
I själva verket var ingen intresserad av att göra något åt företagshälsovården över huvud taget. I Sverige härskade lågkonjunkturen och alla regler som kunde belasta företagen med utgifter och ansvar var väl obekväma, tror Karl Gustaf Scherman. Utred- ningen blev osynlig.
”Jag kunde lika gärna ha lagt den direkt i papperskorgen.”
Utvecklingen sedan dess? Ja, den beskriver Karl Gustaf Scherman som rena katastrofen. Men det vore för enkelt att skylla allt på att statsbidraget försvann, tillägger han.
”Det är också en konsekvens av totalt ointresse. Facket kunde ha drivit frågan om det bara ville.”
Jo, det finns fog för den kritiken, medger Ulla Lindqvist på LO.
”Arbetsmiljöfrågorna har inte haft högsta prioritet. Vi blev inte medvetna om konsekvenserna av det förrän i efterhand.”
Men nu, med facit i hand, får det vara nog. Uppryckning, tack! beordrar LO och kräver företagshälsovård åt alla. Och den ska vara kvalitetssäkrad. Kraven är bland annat teknisk, medicinsk och psykosocial kompetens. Den ska också jobba med förebyggande arbetsmiljöarbete och arbetsorganisation. Företagshälsovården ska inte heller köpas upp enbart av företaget, kräver LO. Facket måste också ha inflytande.
I princip samma krav som Karl Gustaf Scherman ställde för tio år sedan. Och i princip samma krav som LO ställt många gånger förr.
Men arbetsgivarföreningen Teknikföretagen tycker att LO:s krav är för luddigt formulerade.
”I princip har vi ingenting emot företagshälsovård”, säger Karl-Olof Stenqvist, förhandlingschef på Teknikföretagen. ”Men att skriva in någonting som man inte vet vad det är vill vi inte. Vi avvaktar och ser vad den statliga utredningen kommer fram till.”
För nu utreds nämligen företagshälsovården ännu en gång på uppdrag av regeringen. Bland annat ska frågan om obligatorisk, kvalitetssäkrad företagshälsa tas upp. Frågor som utretts förr. Ett första betänkande kommer i december. Kanske kan den här utredningen resultera i någon förändring, hoppas utredaren Kurt Eriksson.
”Det är nu ohälsan skjuter i höjden, vi håller på att spräcka hela statsbudgeten”, säger han. ”Företagshälsan är en aktör bland flera som kan bidra till bättre hälsa i samhället.”
”En krampaktighet från myndigheterna”, kommenterar Elmer Holmberg, arbetsmiljöombudsman på Metall, den statliga utredningen. ”Det är väl enklare att tillsätta ännu en utredning än att ta itu med problemet.”
För Jessica Wiberg i Umeå har mötet med företagshälsovården varit livsavgörande.
”Läkaren skulle ha plockat bort mig från jobbet med en gång. Då är jag säker på att jag inte hade varit så sjuk som jag är i dag”, säger hon.
I dag har hon utvecklat en överkänslighet mot parfym, målarfärg, tuschpennor, hårsprej, cigarrettrök, impregnering, trycksvärta, plast, kretskort … Jessica kan inte sitta vid en dator, gå i affärer, vara på bibliotek, gå på bio, äta på restaurang eller åka bil utan att bli sjuk. Utsikterna att hitta ett jobb som hon klarar av är små.
Jessica har gjort en arbetsskadeanmälan. Men journalerna hos företagshälsovården riskerar att vara till hennes nackdel eftersom de inte säger att hon blivit sjuk på grund av jobbet. Ofta har de första journalerna stor betydelse när en arbetsskada ska bedömas, säger arbetsrättsjuristen Kurt Junesjö.
”Att företagshälsan sitter i knät på företagen är inte allmänt känt, det är till exempel inget Arbetsdomstolen vet. Företagshälsan ses fortfarande som experter och deras utlåtande har väldigt stor betydelse när man till exempel utreder om arbetsgivaren skött sitt rehabiliteringsansvar.”
Nyss fyllda trettioett har Jessica börjat vänja sig vid tanken på förtidspension. Kanske blir det hennes alternativ.
Fotnot: Jessicas läkare på företagshälsovården säger till Dagens Arbete att Jessicas beskrivning av handläggningen inte stämmer. Han säger att det är ”en grov förolämpning med ifrågasättande av min professionella etik och kompetens”. Han tillägger också att företagshälsovården har både kunskap och stor erfarenhet av bland annat isocyanater.
AGNETA PERSSON 2004-02-27Missnöjd med företagshälsovården? Gör så här:
© Dagens Arbete. Citera gärna, men ange källan.
