Arjeplog och ohälsan som försvann

Det var när hon stod på Konsum en dag och hukade bakom hyllorna som Solweig Hedman, 42, insåg att så här kunde det inte fortsätta.
– Jag drog mig för att gå och handla. Jag höll på att bli knäpp av att vara hemma, säger hon och skrattar åt minnet där hon sitter på sitt kontor i bottenvåningen på kommunhuset i Arjeplog.

Då någonstans föddes beslutet att vända Försäkringskassan ryggen.

Solweig Hedman är en av alla sjukskrivna som i dag har försvunnit från statistiken. En sån som politikerna gärna använder som slagträ i debatten. Regeringen hävdar att de arbetar. Och oppositionen är lika säker på att de har slagits ut och går på socialbidrag.

Båda sidor har fel, visar vår kartläggning.

• Enbart 7 procent har gått tillbaka till arbete.

• Ingen av de sjukskrivna vi har granskat lever på socialbidrag.

Så vart har de då tagit vägen?

Den enkla sanningen är att människor har flyttats mellan ersättningssystemen.

• Tre av fyra är fortfarande kvar i någon form av sjukskrivning.

• Men i dag harfler sjukersättning på deltid, ibland tillsammans med a-kassa.

• En tredjedel av dem som hade sjukpenning har förtidspensionerats.

Solweig Hedman (bilden) ser ut som en Friskis & Svettis-ledare. Rosig om kinderna, smärt och energisk. Men hon är född med ryggsjukdomen skolios. Efter bara ett år som färdig sjuksköterska gjorde sig den skraltiga ryggen påmind och båda benen domnade bort.

Kroppen var sliten av tre barn i följd och stressen över hela situationen gjorde att hon dessutom fick giftstruma. Hon sjukskrevs och blev borta i två år. Så här efteråt tänker hon att det var märkligt det där. Att de bara lät en nyanställd, ung sjuksköterska vara sjukskriven så länge utan att försöka få henne tillbaka i arbete.

Det var hon själv som tjatade sig till att få börja arbetsträna. Och till slut klarade hon att jobba halvtid. Men resten av tiden ville Försäkringskassan förtidspensionera henne.

– Då tänkte jag att då vill jag inte ha med er att göra. Jag sa ifrån mig ersättningen.

Solweig Hedman är en av de få sjukskrivna som i dag försörjer sig själv. Hon tillhör med andra ord den gyllene grupp människor som omhuldas av politikerna. Det goda exemplet. Men det är inte riktigt så hon känner det.

I dag har hon fått ett mindre fysiskt krävande jobb som medicinskt ansvarig sjuksköterska. Hon lever på en halvtidslön.

– Det kan kännas lite otryggt ibland. Men jag vill inte att Försäkringskassan ska styra mitt liv.

Hur förklarar man att mindre än 1 av 15 har tagit sig tillbaka till arbetsmarknaden, mitt i brinnande högkonjunktur? Det skulle vara enkelt att svara att det är svårt att få jobb i en norrländsk inlandskommun med svag arbetsmarknad. Men faktum är att arbetslösheten länge har varit stabilt låg i Arjeplog, tack vare de Porschar och BMW som på vintrarna sladdar runt på kommunens frusna sjöar. Efter att biltestföretagen kom till byn har det inte varit svårt att få jobb.

– Det är väldigt komplext, säger Eva Karlberg på arbetsförmedlingen i Arjeplog.

– Men det är min alldeles bestämda uppfattning att människor vill göra rätt för sig.

Att inte fler har kunnat börja arbeta igen, tror hon beror på att de är för sjuka.

– Men även de som har någon form av begränsning har ju möjlighet att jobba under vintern när biltestsäsongen drar i gång och det finns många lediga jobb, påpekar hon.

Eva Karlberg har arbetat länge med att hjälpa sjukskrivna tillbaka till arbetsmarknaden. Hon säger att den stora minskningen av sjukskrivningar tog fart när Försäkringskassan för fem år sedan beslutade kalla till gemensamma möten. Och när handläggarna från de båda myndigheterna började besöka de arbetsplatser där de sjukskrivna och arbetslösa praktiserade.

– Det säger sig självt att ju närmare man kommer, desto bättre kan man hjälpa.

Nu när Arjeplog lyckats kapa sjuktalen så mycket, hör hon sällan av dem längre.

– Det är väldigt tyst, det senaste året har vi nästan inte haft något gemensamt ärende med Försäkringskassan. Det är nog bara de som är för sjuka kvar nu, de som aldrig kommer till oss.

Christer Sjögrens lena stämma strömmar ur Radio Norrbotten. Himlen är klar och de blågröna bergen speglar sig i Hornavan, Sveriges djupaste sjö. Utanför Frasses grill står gruvarbetaren Sölve Westerlund (bilden) i sitt blåställ och lutar sig mot sin släpkärra.

– Jag förlorade allt för att Försäkringskassan tyckte att jag kunde jobba heltid, säger han och kisar under keps mot kvällssolen.

– Du vet, dom får en att känna det som om man gjort något brottsligt.

Sölve Westerlund försvann från ohälsostatistiken för att myndigheterna helt enkelt bestämde att han inte hade där att göra. Han är en av dem som Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen inte längre anser att de kan hjälpa.

Men hans kropp värker fortfarande efter ett hårt arbetsliv, först som byggnadsarbetare och sedan i gruvan i Laisvall. Förslitning är läkarnas diagnos och han har fått en liten livränta.

I dag har Sölve Westerlund en fast halvtid som busschaufför, ett jobb han först fick på lönebidrag. Men stämpla upp har han inte rätt till.

– Då gick jag ur facket och hela skiten och det är den bästa löneförhöjningen jag fått, säger han med en grimas.

Sölve Westerlund är emellertid ganska ensam i Arjeplog om att ha fått avslag från Försäkringskassan. En skärpt tillämpning av sjukförsäkringen är ingen orsak till den minskade ohälsan i Arjeplog. Kommunen har snarare färre indragna ersättningar än andra små norrbottenskommuner.

De senaste åren har heller inte en enda person polisanmälts för fusk med ersättningen. Och någon utslagning som gjort att sjuka strömmar till kommunens socialkontor, har inte märkts av. Arjeplogs kostnader för socialbidrag har inte ökat de senaste två åren. Den bilden bekräftas av en undersökning gjord av Försäkringskassan på riksnivå. Få tvingas gå till socialen.

Sölve, han klarar sig genom att spänna på sig verktygsbältet igen och göra en del mind-re hantverksjobb. Med hjälp av jakt och fiske fyller han ut familjens matkonto.

– De säger att jag hamnat mellan stolarna. Nu hankar jag mig fram på mitt sätt tills jag får ålderspension.

Onsdagen den 10 oktober 2007 har socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson flugits upp till Noliamässan i Piteå för att dela ut pris. Hon har just överlämnat en hjärtformad statyett till Bengt-Urban Fransson, när hon slinter på ortsnamnen. Bengt-Urban Fransson är kommunalråd i Arjeplog, men ministern tar fel på grannen Arvidsjaur.

Bengt-Urban ”Bubbe” Fransson (bilden) minns att han glatt skämtade bort fadäsen. Det kunde han kosta på sig som högste representant för en kommun som just utnämnts till Norrbottens friskaste.

– Det känns väldigt bra för det här är något vi har arbetat fokuserat med, säger han när han nu slår sig ner bakom ett väldigt rörigt skrivbord i det arjeplogska kommunalrådsrummet.

Bengt-Urban Fransson är en lokal profil som lyckats skapa nya politiska allianser och anses vara mån om kommunens anställda.

Själv har han också direkt bidragit till färre sjukpenningsdagar när han i höstas gick igenom en operation i syfte att gå ner i vikt. Då var han så snabb tillbaka till jobbet att operationssåret revs upp.

– Det var dumt inser jag nu, säger han och trycker leende handen mot sidan av magen.

När han sedan börjar förklara de minskade sjukskrivningarna, säger han ungefär det politiker brukar säga. Kommunen har jobbat aktivt med folkhälsoarbete, infört friskvårdsbidrag, följt upp de sjukskrivna. Stora arbetsgivare, som Vägverkets bilregister, har också arbetat målmedvetet mot ohälsan. Bilregistret har till och med fått pris som Sveriges friskaste arbetsplats.

Men den största förklaringen tror kommunalrådet är att Försäkringskassan släpade efter med förtidspensionen.

– Sen skärpte man upp handläggningen och tog en massa snabba beslut, säger Bengt-Urban Fransson.

Det här är den allmänna uppfattningen i Arjeplog. Att utvecklingen vände när Försäkringskassan tog tag i ärenden som blivit liggande utan åtgärd. Enligt Försäkringskassan var ett skäl att myndigheten flyttade. Då blev det lättare att ställa krav på de sjukskrivna.

– Vi var plötsligt överhopade med blanketter från dem som vi skulle fylla i, minns Bo Henricsson, kommunens distriktsläkare sedan 30 år.

Handläggarna avverkade ärenden i en rasande fart. Slut med sjukpenning. Förtidspension beviljad. Så bytte en stor grupp sjukskrivna ersättningssystem. I vår granskning förtidspensionerades en tredjedel av dem som haft sjukpenning. Men Bo Henricsson säger att det har sin medicinska förklaring.

– Många av de här personerna var utslitna. De har arbetat som egna företagare och bitit ihop tills kroppen sa ifrån. Det är sviterna av ett långt arbetsliv, med brist på arbetarskydd.

Också Bengt-Urban Fransson uttrycker en lättnad över utvecklingen.

– För den enskilde är det bättre med förtidspension, för det är en mer permanent försörjning.

I dag har Arjeplog 1 900 personer i arbetsför ålder. 240 av dem är förtidspensionärer.

Peter Fransson (bilden), 36 år och kommunalrådets lillebror, hade kunnat bli en av dem.

Han kan inte köra bil än. Men skoter fixar han.

– Det var ett av mina mål och det har jag nått, säger han stolt där han sitter i det hemtrevliga köket i den gula lägenhetslängan på Daghemsvägen i Arjeplog.

Det var en tisdag i april 2003 som Peter Franssons tillvaro radikalt förändrades. Tillsammans med en arbetskamrat skulle han utnyttja sin friskvårdstimme på jobbet. När kompisen ringde på och ingen öppnade, åkte
han före till badmintonhallen. Men ingen Peter där heller.

– Jag gick upp på toaletten på natten och föll ihop. När jag vaknade på sjukhuset hade jag svårt för att prata och höger sida var förlamad.

Peter var sjukskriven i Arjeplog för 2,5 år sedan och är därför en av dem som ingår i vår kartläggning. Då hade han fortfarande långt kvar att återhämta sig från sin stroke. Försäkringskassan ansåg att han helt saknade arbetsförmåga. Hans ärende var ett sådant som de ville stämpla förtidspension på.

Peter Fransson ger ett väldigt snällt intryck. På varje fråga svarar han jo, jajjemän med ett brett leende. Men när förtidspensioneringen kommer på tal slår han plötsligt näven i bordet.

– Jag sa till dem att jag ska tillbaka och jobba.

Många av de sjukskrivna vi granskat gjorde inte som Peter Fransson. De accepterade förtidspension. Men omflyttningen från sjukpenning till förtidspensionering påverkar inte den totala minskningen av sjuktalen.

Totalt sett har Arjeplog faktiskt fler personer i sjukskrivning i dag än för fem år sedan. De är bara hemma en kortare tid, eller har ersättning på deltid. Den största orsaken till att ohälsan har gått ner, i Arjeplog liksom i riket, är att färre nya blir sjukskrivna.

Det handlar om en attitydförändring enligt Försäkringskassan. Och i bästa fall betyder det att numera enbart de som verkligen behöver sjukskrivning får det. I sämsta fall är verkligheten den att sjuka inte vågar stanna hemma. I rädsla för att fastna i sjukskrivning, bli av med jobbet eller behöva bråka med Försäkringskassan för att få någon ersättning.

Kvar är de sjukskrivna som fortfarande skvalpar runt i a-kasse- och sjukersättningssystemen. I Arjeplog, den kommun som minskat sjukskrivningarna mest, handlar det om var femte person i arbetsför ålder. Det är människor som numera har sjukpenning eller förtidspension på halvtid. Eller i kombination med a-kassa, en ersättning som tar slut efter 300 dagar. Det är sjukskrivna som visserligen inte är lika beroende av
Försäkringskassan, men de är lite fattigare och otryggare.

Peter Fransson kämpade i fem år mot förlamningen. I princip tränade han, åt och gick hem och sov. Förra hösten började han arbetsträna 25 procent på sin gamla arbetsplats, Bilregistret.

– Det var … svårt, säger han med en tung suck.

Men Peter Fransson berömmer sin arbetsgivare, som gav honom allt stöd han begärde. I höst ska han försöka gå upp till 50 procent. Läkarna säger att han i bästa fall kommer att kunna arbeta 75 procent.

– Det känns jobbigt att de säger så. Men jag har ett mål och det är att jobba heltid igen, det finns inget annat i mitt huvud.


Klicka för att se grafiken i full storlek.