Resa genom ett varslat land

Ett långtradarsläp stod parkerat mot lastkajen vid Drivesols pedalfabrik i Dalstorp. Ett sånt där släp med en gul tjock DHL-duk över.
Släpet stod tyst och övergivet som om ingen rört vid det på länge. Spännremmarna hängde lösa och lite sorgset ner över de väldiga nitton och en halvtums Michelindäcken.

Över lastkajen vilade en märklig stillhet.

Så öppnades en dörr och ut från ett rum innanför matsalen steg en ung man.

Han var vädret till trots klädd i bara t-shirt och tycktes inte bry sig om den friska höstvinden som drog in över asfaltsplanen. Dalstorp badade i praktfulla höstfärger, men mannen som just tänt en cigarett hade allt annat än väder och årstiders skiftningar att fundera på.

Mannen hade fått beskedet att han mist sitt jobb.

Mannen hade just talat med en konsult om sin framtid. Ni vet, sådana där konsulter som kommer in och talar om karriärväxling vid det som i dag kallas omställning.

Mannen som skulle ställas om och växla karriär var 21 år och hette Andreas Abrahamsson.

Dalstorp har inte mer än sjuhundra invånare, ett ICA Nära och Nords grill mitt emot och det var inte länge sedan som någon lämnade in en Harry Boy i grillen och fick in alla sju hästarna på V75.

Men sånt pratar man inte så mycket om här i dag.

Nog för att en och annan ber om en rejäl dos tur inför denna krisvinter, men alla vet att det krävs mer än lite flax för att stå emot påfrestningarna från den kris som en sprucken bubbla på Wall Street i New Yorks finanskvarter försatt världen och Västra Götaland i.

Det är kris nu.

Den som vill kan se: Långtradarsläpen hämtas inte lika ofta vid pedalfabrikens lastkaj.

Släpets skylt säger nåt på tyska om Fahrzeugwerk och skvallrar om släpets adressat: Opels fabriker i Tyskland.

Opel behöver inte så många pedaler denna höst eftersom världen denna höst knappast skriker efter nya Oplar.

Det känns sannerligen bekymmersamt stilla vid den lastkaj som för inte så länge sedan pumpade ut sextusen pedalkonsoler per dygn. Bara till Opel. Där, vid denna lastkaj kan en tunnklädd uppsagd yngling nu i lugn och ro ta ett bloss medan han begrundar morgondagen.

Han säger att han funderar på webbdesign. Nu kanske han kan satsa på det. Han säger nåt om att få häcken ur vagnen och se det som en möjlighet. Konsulten från Arbetslivsresurs har peppat.

Andreas Abrahamsson har snart gjort sitt sista skift som våtlackerare på Drivesols pe-dalfabrik i Dalstorp. 35 av tvåhundra får gå.

Vi gick in i den pedalfabrik som i ett slag, på en oktobervecka, tappade en femtedel av sin tillverkning. I verkstaden syntes det att omvärlden tvärnitat produktionen. Det märktes inte minst på den avdelning som jobbar åt General Motors och Opel. Anders Svensk är verkstadsklubbens ordförande:

– I Amerika finns inga pengar. Då får inte vi nåt material från GM att jobba med heller.

Han pekar mot några maskiner som står stilla.

– Det där, sa han, det där är en bild av Sverige i dag.

Han sköt den gamla metallkepsen med svarvspånsloggan i nacken och berättade om uppsägningsförhandlingarna. Hur klubben visat företaget sin egen turordningslista där den som inte var med i facket skulle ut först. Han förklarade att: ”Vi släpper inga medlemmar, de som ansett sig klara sig utan facket får klara sig på egen hand nu också.”

Plötsligt fick klubben många nya medlemmar.

Den som lämnar detta Dalstorp och åker hundrafemtiosexan ner mot Tranemo åker in i ett ingenting mer än tät skog och jordbruksbygd. Att en fabrik här i detta ingenting kan förse delar av Europas bilindustri med pedaler förefaller egendomligt. Men Anders Svensk hade berättat hur det var när han, en friställd ost-ystare på Arla, kom till fabriken för femton år sedan. Mycket arbete gjordes för hand på det gamla sättet. In med robotar, fabriken automatiserades och man kunde därigenom ta nya kunder. Personalstyrkan fördubblades.

I skogen fann vi en röd Volvolastbil stå vid sidan av vägen. Bilens chaufför sträckte på benen och åt en smörgås innan han skulle vidare till Danmark med avloppsrör i plast från Pipe Life i Ölsremma. Han hette Palle Vinthal-Nielsen och kom från Bröderna Thorsens åkeri på Jylland.

Han åt sin smörgås och talade bekymrat om krisen.

Palle pekade på sin FH-tolva och berättade att den gått fem år och otaliga mil och att det egentligen var dags att byta ut den. Men Thorsen-bröderna vet inte hur världen ser ut om ett år och avstår därför från att beställa en ny.

Om det bara var bröderna Thorsen som tvekade skulle inte tusentals ha tvingats lämna Volvo Lastvagnars fabriker. Åkerierna har bromsat in.

Inne i Tranemo sänkte sig mörkret och vid Tranemogrillen mittemot Elbyrån och massagen hade Coca Cola-skylten gett vika och lagt sig över taket. På en parkering intill satt Joel Claesson och Fredrik Risenfors i sina respektive epa-traktorer. En ombyggd Volvo duett och en ombyggd 245:a.

De hade dröjt sig kvar i Tranemo efter skolans slut och var på väg hem till Svenljunga. Fredrik öppnade dörren och blottade insidans klädsel: blå teddy.

Så berättade han hur han köpt bilen i Strömfors och hur pappa bilplåtslagaren hjälpt honom kapa taket och bygga om bilen till en traktor och hur han nu bygger en folkracebil, också av en 245:a. Joel och Fredrik pendlar in från Svenljunga till Tranemo där de går andra året på TPS-programmet – teknik, produktion, service. Om ett och ett halvt år är klara med skolan. Då hoppas de att krisen är över och att det ska bli lätt att få jobb.

Det har sagts att industrin i Västra Götaland, när tiderna är som sämst, behöver nyanställa minst sex tusen verkstadsarbetare – om året. I goda tider dubbelt så många. Västra Götaland är industriland. I det lilla Dalstorp vi lämnade finns förutom pedalfabriken även kontorsmöbeltillverkaren Götessons, Hållanders sågverk, Swedbergs badrum och en annan bilunderleverantör, Mastec.

I hela Tranemo kommun jobbar mer än varannan i tillverkningsindustrin och arbetslösheten strax efter semestern var inte högre än 0,8 procent.

– Och jag vet precis vilka de är, säger Kenneth Olsson, kommunens näringslivssekreterare halvt på skämt.

I kommunens tätorter Tranemo, Dalstorp, Limmared, Grimsås, Ambjörnarp regerar tillverkningsindustrin. Den har visat sig vara stabil och ge jobb. Ja till och med ge full sysselsättning i en tid när det sagts att industrin inte kan ge särskilt många arbeten.

En sak bekymrar kommunens näringslivssekreterare: industrierna som en gång var familjeföretag ingår nu i stora, ofta utlandsägda koncerner.

– Om ägarna befinner sig långt borta missar man chansen till inflytande. Den dagen det händer nåt står man inför fullbordat faktum.



Pang sa det. Så gick botten ur. Efter semestern var det som om nån ryckt ur sladden. Den amerikanska finanskrisen spred sig snabbt till en global förlamning där inga kunder längre beställde, där banker höll på sina pengar och allt stannade av.

För vissa var det sista veckan i augusti, för andra mitten av september.

Ta Specum Eurobend i Tranemo till exempel. Detta företag som en gång startade som Eliason & Lunds rörbockningsfirma och som nu levererar ledningssystem till Volvo Lastvagnar.

Plötsligt försvann halva orderstocken.

Åkerifirmor resonerade som danska Thorsen-bröderna som inte vågar köpa någon ny lastbil åt Palle. Man vet aldrig hur landet ligger om tolv–femton månader när man får sin beställda lastbil. Lika bra att ligga lågt.

Vi dyker fortfarande, säger verkstadsklubbens ordförande Kent-Ove Dahlqvist. Och vi vet inte var det slutar. Han säger: bara vi klarar oss över jul. Bara ägarna låter fabriken få vara kvar under den här perioden. Ägarna finns i Sverige, investmentbolaget Latour.

Hur tålmodigt är ett investmentbolag när krisen tömmer orderböckerna?

Den som färdas i det Västra Götaland som världen tvärnitat åker genom ett blandat industrilandskap. Många oroas för livet efter jul medan andra tycks befinna sig i en annan, bättre värld. Limmared med sitt glasbruk tuffar på med Absolut-flaskorna, borta i Grimsås märker kabelfabriken knappt av krisen och det finns en verklig ljuspunkt. Inte långt från problemföretaget Specma Eurobond på Tranemos industriområde. Företaget heter AP&T.

Inte många meter skiljer de bägge företagen. Kunderna är desamma, bilindustrin. Men de lever just nu i vitt skilda världar.

Samtidigt som orderböckerna på Specma Eurobond i början av oktober plötsligt gapade tomma invigdes den nya monteringshallen på AP&T. Företaget tillverkar hydraulpressar till bland annat bilindustrin och har tagit fram en teknik som gör att bilplåten kan pressas tunnare. Världens biltillverkare inser att framtidens bilar måste vara bränslesnåla och då hjälper tunnare plåt. När konjunkturen viker investerar man för framtiden. Den trenden märks även på Tranemos industriområde.

Vi passerade Svenljunga i kvällningen och i mörkret såg vi skylten från Elmo Leather där Fredrik med epa-traktorn praktiserat bland ko- och tjurhudar som garvas till läder för möbler och bilsäten. Jodå, de har också varslat eftersom Volvo är största kunden.

I höstmörkret anade vi det vackra jordbrukslandskapet som öppnade sig, höstplöjt och redo för årstidernas förutsägbara skiften, fjärran från nyckfulla finansiella bubblor.

Bilens strålkastare träffade då och då inplastade ensilagebalar som lyste till som stora punkter i skymningen och vi såg ett mejeri ombyggt till kläd-outlet.

När vi sent kom till Kinna var både Stars och Lounge Club stängda. På kinakrogen satt en lätt överförfriskad man och sa att krisen minsann märktes på Mariestadsölen som sjunkit från 6,3 till 5,8. Vi brydde oss inte om alkoholhalten utan sa mest att gott öl inte är särskilt starkt öl.

De fem Jack Vegas-maskinerna stod tysta och i tv:n åkte amerikanska polisbilar i full fart med sirenerna på och med blåljus som vispade ut över lokalen.

En man satt med sin bebis i knät och väntade på hämtmat. Han bläddrade i Marksbladet och försökte intressera barnet för helsidesannonsen från möbelvaruhuset Marks bädd & bädd som lockade med gratis kaffe med kaka och tioprocentig rabatt på ställbara sängar som hette Madonna och Bond.

När han skulle gå fick vi höra att han hette Mattias, var byggnadsarbetare och att han jobbade på en byggfirma. Kris? Ja, kanske. Mattias firma fick utsidan av ett bygge och vill ha insidan nu till vinterrusket. Men inget är klart. Allt verkar så osäkert, sa han och gick med sonen Alvin och en kasse wokad biff med grön curry.

Ute tumlade ett gäng uppspelta tonåringar omkring och småbrottades och nere i dalgången låg Almedahls, som liksom Mattias känner av nedgången i världens byggindustri. Företaget bereder väv för rullgardinsindustrin och nu när även bostadsbyggandet tvärnitat i världen behövs inte lika många människor på Almedahls. 25 av hundrafemtio får gå.

Dagen efter var både Lounge Club och Stars öppet och på Stars kan man få en espresso. Såvida det inte är helg och rajraj och man kan testa Stars egen unika drink, äppelkaka gjord på spansk apelsinlikör, äppeljuice, mjölk och kanel. Det var Vesna som avslöjade receptet.

Vesna Nilsson stod bakom disken och hon gjorde det med en självklar auktoritet som om hon drivit stället i evigheter. Men större delen av sitt yrkesverksamma liv hade hon tillbringat bakom symaskinerna på Bema Selléns i Skene. I över tjugotvå år sydde hon gardiner. Nu driver hon Stars med sonen.

Vi såg att Stars annonserar ”pankhelg” med halverade priser.

– Det har inte med någon kris att göra. Pankhelgen är helgen före löning, sa hon. Men vem vet, det kanske blir fler pankhelger om det här ska fortsätta.

Hur ska det fortsätta? Vilken chans har Västra Götaland när bilkris och finanskris och ovanligt låg lågkonjunktur pressar företagen? I dag är arbetslösheten inte särskilt hög. Men varslen kommer tätare. IAC lägger ner i Tidaholm. Volvo Powertrain storslaktar i Skövde. I det angränsande Gnosjö-distriktet knäar många företag. I Detroit funderar Volvos och Saabs ägare om konkursen överhuvudtaget är oundviklig för General Motors och Ford.

Krisen är här och regeringen har utsett landshövdingen i Västra Götalands län, Lars Bäckström, att vara en av två som samordnar insatserna mot krisen i länet.

Vi sökte upp honom på länsstyrelsen i Göteborg en av dessa arbetsdagar med sprängfyllt tidsschema. Krisen fyller kalendern och vi fångar honom mellan sammanträde och taxi.

Vi sa att det är förbluffande hur många industrier man upptäcker när man åker runt i länet några dagar. Han sa:

– Om Västra Götaland är Sveriges starkaste industriregion och Sverige är ett av Europas starkaste industriländer och Europa globalt sett den viktigaste industrikontinenten, då är Västra Götaland en av världens starkaste industriregioner. Och ska så förbli.

Han nämner det ena efter det andra framtidsföretaget, kopplingen mellan teknikutveckling och kommande miljökrav, talar om samarbete mellan företag, fack, myndigheter, utbildningscentra. Och han berättar om alla företag som sagt att de behöver svetsare, omedelbart.

Att färdas ett tiotal mil genom industrins Västra Götaland – från Dalstorp in till landshövdingens residens i Göteborg – är som att åka slalom mellan plus och minus, mellan krisföretag och blomstrande företag, mellan förväntan och förtvivlan.

Krisen har kommit. Arbetslösheten är fortfarande liten, osäkerheten desto större. Den som har möjlighet att läsa av konjunkturen vid en lastkaj i en litet västgötskt samhälle långt in i skogen, den vet att det är tuffa tider nu.