DA-ANALYS: Hittills har avtalsrörelsen stått still. Men det börjar bli allvar nu. Medlarna gör sig redo och i går kom det nya tyska avtalet som sannolikt sätter punkt för nolldebatten.
De tyska metallarbetarna fick ett tvåårsavtal med både pengar och säkrade jobb. Ett engångsbelopp på 3 200 kronor och 2,7 procents lönehöjning nästa år. Samtidigt kan anställda vid krisföretag tvingas gå ner i arbetstid till höjda permitteringslöner.
Så här funkar de tyska permitteringslönerna: De gäller i 18 månader (24 om de påbörjades under krisåret 2009). Staten står för 60 procent, det motsvarar tysk a-kassa.
Normalt jobbar den tyske metallarbetaren 35 timmar i veckan. Men enligt metallavtalet kan arbetstiden sänkas 5 timmar till 30 timmar. Då går staten in och betalar 3 av de 5 timmarna.
Om arbetstiden sänks till 28 timmar står staten för 4,2 och arbetsgivaren för 1,7 timmar. Med andra ord: arbetstiden förkortas med 7 timmar - staten och arbetsgivarna ersätter tillsammans 5,7 av de 7 timmarna.
Det nya avtalet öppnar för att korta arbetstiden 9 timmar från 35-timmarsnivån till 26 timmar. Då står staten och arbetsgivarna för 7,4 av de 9 timmarna.
Det innebär att det tyska metallfacket har höjt permitteringslönerna från den lagstadgade 60-procentnivån till drygt 80 procent i det nya avtalet. Detta i utbyte mot att få behålla jobben. Plus alltså höjda löner.
Tyska metallavtal ger alltid avtryck i Sverige, på ett eller annat sätt. Svenska avtalsrörelser förhåller sig till de tyska. I synnerhet om tyska avtal tecknas i kristider strax innan en svensk lönerörelse går in på sista varvet.
Därför analyseras det tyska avtalet av parterna nu.
Att det var facken och inte arbetsgivarna som i går snabbt kommenterade det tyska avtalet ger en fingervisning om vilken effekt det hade.
Avtalet innehöll nämligen pengar. Något som de svenska arbetsgivarna inte vill ha. I stället har man förespråkat nollavtal. De enda lönehöjningarna ska betalas ut lokalt.
Teoretiskt skulle kanske ett engångsbelopp ā la Tyskland kunna tilltala arbetsgivarna. Fördelen för arbetsgivarna med ett engångsbelopp är att det inte höjer några lönenivåer.
I Tyskland har engångsbeloppen ett helt annat attraktionsvärde för de anställda. I synnerhet i kristider. Och det har med de tyska avtalens konstruktion att göra.
Om tyska IG Metall och arbetsgivarna kommer överens om 2 procents lönehöjning så innebär det att minimilönerna höjs med 2 procent. Det finns inga garantier att allas utgående löner verkligen höjs med 2 procent. Men det brukar fixa sig i de lokala förhandlingarna. Praxis är att allas löner höjs med lika mycket som minimilönerna.
– I Tyskland innehåller avtalen inga individgarantier eller potter, bara höjningar av minimilönerna. Vad som hänt under krisen är att många klubbar inte klarat av att förhandla till sig lika mycket som höjningen av minimilönerna, säger Ingemar Göransson, LO-utredare som länge följt tyska avtalsrörelser.
–Därför är ett engångsbelopp mycket värt för de tyska arbetarna. Ett engångsbelopp innebär garanterade pengar i plånboken.
Med det tyska avtalet försvann ett tungt argument för de svenska arbetsgivarna. De kan inte längre hänvisa till utfallet i Sveriges största exportland. Nu blir det aningen krångligare.
Hittills har inte mycket hänt i avtalsrörelsen trots att den fackliga kravlistan lämnades över veckan före jul. Normalt brukar arbetsgivarna komma med motbud någon vecka efter trettonhelgen. Och så brukar man brottas om arbetsvillkoren i arbetsgrupper innan de medlande opartiska ordförandena (opo) tar över ledningen en månad innan avtalet löper ut.
Mönstret i år bryter mot tidigare år. Att det skulle lossna nästa vecka innan opo äntrar scenen den 1 mars vore en verklig högoddsare.
En kollektivavtalsförhandling handlar alltid om makt, om fördelning av inflytande. Vem ska bestämma över vad? I upplägget till årets lönerörelse har bägge sidor var sitt krav på ändrade maktförhållanden:
Arbetsgivarna vill att lönerna ska sättas lokalt. Noll i det centrala avtalet och sedan lokala förhandlingar under fredsplikt. Lön betalas ut efter det enskilda företagets bärkraft. Det minskar den fackliga organsiationens makt att försöka fördela pengar till dem som tjänar sämre än andra.
Facken vill begränsa arbetsgivarnas möjlighet att anlita bemanningsföretag när det finns uppsagda med återanställningsrätt. Ett krav som rör det allra heligaste hos arbetsgivarna: arbetsledningsrätten. En rätt som facket valt att respektera sedan den historiska decemberkompromissen 1906 mellan LO och dåvarande SAF.
Samtidigt som avtalsförhandlingarna segar vill Teknikföretagen komma först och sätta det så kallade riktmärket. Teknikavtalet är tänkt att normera resten av arbetsmarknaden.
Men räknar man verkligen med att kunna sätta märket med ett nollavtal? För handeln? För livsmedelsindustrin? Branscher som knappast märkt av någon kris. Medan finanskrisen slog skoningslöst mot verkstadsindustrin har många sektorer av ekonomin varit förvånansvärt oberörda av krisens effekter.
Ett annat faktum som försvårar nollavtal är att ekonomin håller på att vända uppåt.
Det statliga Konjunkturinstitutets januaribarometer pekade på en nyväckt optimism inom näringslivet. Och det var inte bara inom handeln, byggindustrin och de privata tjänstenäringarna som optimismen tagit fart. Stämningarna inom den plågade tillverkningsindustrin ”signalerar att läget nu är något starkare än normalt”, enligt KI.
Arbetsgivarna kan visserligen peka på det extremt låga kapacitetsutnyttjandet inom industrin. Industrin går för halvfart, knappt det. Å andra sidan ökar kapacitetsutnyttjandet snabbt. Återhämtningen är på väg.
Avtalen för tre och en halv miljon löntagare löper ut den sista mars. Dagen efter, den första april är skärtorsdagen. En av årets största shoppingdagar. Och en möjlig konfliktdag inom handeln.
Har industrin satt normen innan dess?
Texten korrigerad den 19 februari.
