Mobilen som boja i osäkert arbetsliv

Det gäller att hålla koll på mobiltelefonen, för det kan komma ett sms som säger att det blir ett jobb i dag. Om man skulle missa det är det kört.

I sms:et står var och när man ska infinna sig och då gäller det att snabbt vara på plats. Om man vill komma ifråga igen för nytt jobb.

Anställningarna är osäkra, lönen går aldrig att förutsäga. Vissa månader går det att klara sina utgifter, andra inte. Skaffa egen lägenhet är inte att tänka på. Osäkra jobb ger osäkra liv.

Så ser arbetsmarknaden ut för alltfler i dag, inte minst för de unga. I boken Skitliv (Atlas) skildras just denna nya arbetsmarknad, berättad av unga människor med erfarenheter av att fostras in i en arbetskultur där ständig osäkerhet råder.

Vår tids modeord är ordet flexibilitet. Det är den flexibla, anpassningsbara människan som står som ideal. Egentligen handlar det om att konsten att glömma ses som viktigare än konsten att minnas. Sådant som erfarenhet, kunskaper och färdigheter spelar ingen roll när du hela tiden måste vara beredd på att göra något helt nytt. Och rädslans kultur råder.

I detta nummer av Dagens Arbete skriver vi om bemanningsföretagens inhoppare. Bemanningsföretagen använder sig alltmer av timanställda och kommer så runt kravet på garantilön och anställningstrygghet.

Ben Sjöberg, 26 år, berättar för Dagens Arbete om sin tid som inhoppare.

Han satt och väntade på att arbetsgivaren skulle höra av sig. Ibland var telefonen tyst i veckor, 
ibland ringde den varje dag. Ben tog alla jobb han fick. Han kunde jobba 16 timmar om dagen. Ändå räckte lönen inte för att leva på. Dagarna då telefonen var tyst ökade stressen.

– Jag ryckte in och var där på en kvart om jag behövdes, men någon fast anställning ville de inte ge mig, säger han till DA.

Till slut tog Ben mod till sig och påpekade att anställningen var felaktig och bröt mot avtalet. Då slutade bemanningsföretaget att ringa.

Trots att bemanningsavtalet säger att extrapersonalen ska ha ”annan huvudsaklig sysselsättning” visar DA:s granskning att nästan hälften av de inhyrda hos Proffice i Skåne jobbar 20 timmar i veckan eller mer hos Proffice. En femtedel jobbar så mycket som 30–40 timmar.

Poängen med bemanningsavtalet när det slöts en gång var att skapa anställningstrygghet för de inhyrda. Företagens behov av flexibilitet kunde lösas med inhyrd personal, men dessa skulle då få sin anställningstrygghet i bemanningsföretaget.

Så blev det inte för Ben och han är inte ensam om att utnyttjas. Antalet tillfälligt anställda 
har ökat. Siffror från SCB visar att 47 procent 
av de bemanningsanställda har visstidsanställning.

De osäkra, kortsiktiga jobben där människor utnyttjas till bristningsgränsen liknar ett modernt slaveri. Det är en arbetsmarknadsutveckling djupt ovärdig ett välfärdsland som Sverige.

Helle Klein